Efter fullföljt gymnasium var det dags för lumpen. På den tiden var det hart när omöjligt att få frisedel, även för mig. Nåväl, redan inför mönstringen hösten innan utformade jag en listig plan, som sen fullföljdes in i minsta detalj. Jag hade obestridliga skäl till att bli malaj redan från början, men då skulle minst 10 månader förspillas. Om man däremot lyckades ”klassa ner sig” efter inryckningen slank man undan med 7 månader, fråga mig inte varför.

Följaktligen, steg 1, sa jag inget om att jag vid 11-års ålder hade vådaskjutits i huvudet av en ligist med snodd luftpistol. Kulan trängde dock inte in i hjärnan som man kanske skulle kunna tro utan stannade vid skallbasen bakom ena örat. Vid mönstringen fick man också lägga an en attrapp för att visa om man var höger- eller vänsterskydd. Steg 2 i min plan var att framstå såsom att jag aldrig hållit i ens ett leksaksvapen.

Jernis som tuff kåbbojj med dragen knallpulverpickadoll. Ca 1960.

Så kom inryckningen, telegrafist vid I13 i Falun. Visst fick jag en ökad respekt för vapen efter vådaskottet, men så skitskraj som jag uppträdde vid första skjutövningen, steg 3, var jag alls inte. Till all lycka hade jag dessutom råkat försova mig just den morgonen (man fick faktiskt sova hemma efter ett tag), vilket förstärkte intrycket av en byxis basse, därjämte präktigt bakis. Normalt hade en sådan förseelse renderat i tre dagars kompaniförbud, men inte då. Viftandes med läkarjournalen, steg 4, kunde jag sen slutföra min plan samma vecka.

Notera att jag lagt in en illustration i ”Interiör från Jernkontoret, del 1”

Fortsättning följer …