Lakrits, vår katt alltså, är på flera vis lite eljest, som man säger i Norrland. Vintertid går han in i en halvdvala och är utomhus allt ifrån max en timme per dag till inget alls, vid force majeure. Till force majeure räknas alla temperaturer under -10 °C eller kraftigt snöfall. Vid tjänligt väder kräver han att vi följer honom på en kort kvällspromenad runt radhuskvarteret, som en hund ungefär, men det är inte frågan om koppel, utan han går som vanligt helt fritt. Sommartid blir det en och annan sporadisk promenad, när han har tid, för då är han ute på sorkjakt sådär 20 av 24 timmar. När Lakrits var yngre följde han till och med ut i svampskogen vid ett par tillfällen. Fast sista biten tog torsksoppan slut så husse eller matte fick bubba.

Vi skaffade en till katt, Godis, halvsyrra till Lakrits. Tyvärr visade sig matte vara rejält allergisk mot henne, så Godis fick lov att flytta. Visserligen är hustru även allergisk mot Lakrits men i obetydlig grad. Märkligt kan tyckas. Fast å andra sidan har hon visat sig vara allergisk mot alla honor jag smeker kärleksfullt.

Lillsyrran och Lakrits på relaxavdelningen.

Ibland när vi ska resa bort lämnar vi Lakrits hos mina föräldrar i Plintsberg. Han stortrivs där. Spelar ingen roll, för när vi sen hämtar honom spelar han alltid skittjurig för att vi har lämnat honom, fast det går snabbt över. För sju-åtta år sen skulle svärmor passa Lakrits hemma hos oss, medan vi åkte på bridgevecka. Passade inte galoscherna. Han drog redan första dygnet. På fjärde dan åkte hustru hem 45 mil och behövde bara ropa en gång på honom så dök den ”lille mannen” upp. Hustru återvände så till bridgen – och Lakrits till skogen.

Fortsättning följer …