Jag ryckte ut från den vissna lumpen en fredag, söp såsom kutymen bjuder skallen av mig, och på måndan efter startade första kursen vid Uppsala universitet. Snacka om tajming. Två år med förberedande matte och fysik följde, och sen mitt stora mål, hydrologi – trodde jag. Ändå inte, för det glappade en termin med kursstarten. För försörjningens (läs CSN) skull blev det ännu en termin i fysik, och sen fastnade jag där efter smickrande lockrop. Under tiden hade jag blivit med dam, sedermera första fru, och därefter med barn, inte precis fysiskt men ändå, ja ni förstår.

Hur som helst, jag bestämde mig för att bli doktorand vid Fysiska institutionen. Hösten 1978 blev jag vederbörligen kallad till Kai Siegbahn, professor och nobelpristagare tre år senare. Det regelrätta förhöret inleddes med en fråga huruvida jag hade fast sällskap. Efter jakande svar gjorde han med en illa dold sviskonliknande grimas klart för mig att skulle jag studera för honom gällde minsann beredskap 24 timmar om dygnet, 7 dar i veckan.

Lika som bär

Med första dottern därtill på G var det bara att tacka nej och istället välja grannavdelningen med en avsevärt humanare proffe. Nåväl, nån stor fysiker hade jag oavsett aldrig blivit.

Med ytterligare en dotter i bagaget flyttade vi efter min disputation 1984 ner till Nyköping. Jag hade vid kärnenergiomröstningen 1980 så gott som aktivt deltagit för linje 3 – NEJ! Jo hej du. Ställd mot den krassa verkligheten, inkluderande krav på linsgryta till vardags och Hubbabubba till lördags, tog jag anställning vid Studsvik som kärnreaktorfysiker.

Det varade två år. Under tiden föll både Palme och Tjernobyl. Vi ville komma närmare släkt och vänner. Gävle passade bra med en anställning på det därtill utlokaliserade ”statens institut för byggnadsforskning”. Med anor från 40-talet var det ändå en sann ”68”-produkt med politiskt korrekt namn som officiellt stavades med självförnekande inledande gemener. Chefen kallades ”föreståndare” medan vi forskare titulerades ”utredare” för att klinga snarlikt ”arbetare”. Anslaget från mamma Svea var rikligt och villkorslöst.

I mitt jobb som byggnadsmaterialfysiker fick jag projektansvar. I ett projekt gjorde jag ett större utskick. Följande kuvert kom dock i retur med ett meddelande påskrivet:

Inte ett rätt!

Fortsättning följer …