Interiör från Jernkontoret, del 5

På mitt gamla jobb som byggforskare stötte jag på många original. Det allra största var kanske mätingenjören John som fanns just på min avdelning. Han var en trevlig prick ursprungligen från Holland men hade bott i Sverige sedan tidigt sextiotal. Ändå bröt han inte lätt på holländska, nej-nej. Man skulle möjligen kunna beskriva det som knagglig svenska med holländskt uttal, fast för det otränade örat lät det mest som ett omväxlande fräsande och gutturalt läte välkryddat med svordomar som ”schäävlar i helvite” och ”saatans tjiit”.

John var ständigt klädd i ”vit” nylonskjorta, slips och kostym. Kostymen var alltid den samma, liksom den raka slipsen, grådaskig men melerad i ett obestämbart mönster av smutsgula prickar och fläckar – från frukostäggen.

Det var lätt att spåra John. Han hade ständigt en cigg utan filter i munnen. Askade gjorde han inte, utan när askpelaren var tillräckligt lång fick den falla, var som helst. När John pensionerades fick man för att få hans gamla arbetsrum människotjänligt anlita en saneringsfirma och därefter låta måla väggarna med diffusionsspärrande våtrumsfärg. Han krökte därjämte rejält, inte bara genever utan vad yrselbefordrande som helst.

genever

”Genäver, genäver, det smakar ju bäver”

John hade även andra kvaliteter. Exempelvis var han prästvigd i Uppsala. För att dryga ut inkomsten som forskare tjänstgjorde han också på deltid som den enda tungotalande prästen inom statskyrkan. Hur det kunde accepteras är en gåta, särskilt som han därutöver hade en andedräkt av inte denna världen. Det sket sig dock när man på skattekontoret upptäckte att John i strid med reglementet innehade mer än totalt en heltidstjänst inom staten.

När det kom på tal om att ta med frun (jo, han hade en sån) på tjänsteresor hade John en klar åsikt: ”Dubbelt så dyrt, hälften så roligt”. Resorna, vilka var många och täta, planerade han förresten alltid själv, så att det skulle bli så många flygplansbyten som möjligt. På varje plan vankades ny förplägnad.

Fortsättning följer …

4 reaktioner till “Interiör från Jernkontoret, del 5

    1. På 50-talet var det faktiskt najlonskjorta som gällde, först på 60 kom nylondito. Fast samma fasansfulla material. 🙂

  1. Som Kjell Höglund sjunger: Hon säger att hon gillar mig, och bara vill mig väl, och bjuder mig på holländsk genever

    1. Så kallad missriktad välvilja. Är det förresten några andra än holländarna som tillverkar ogräsmedlet?

Lämna ett svar till Svågern d ä Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s