Ylvas problem med kulört avföring satte snurr på hårddisken. På 90-talet brukade ett bridgegäng av varierande sammansättning träffas i vår sommarstuga för att delta i ”Ölandsveckan” i Borgholm. Huvudnumret var dock nätterna. Efter själva tävlingsspelet i Borgholm åkte vi tillbaka till stugan, käkade Grönhögenbröd, drack pilsner, vin och sprit, spelade rock n’ roll och satt sen och lirade kort till långt efter soluppgången. Det var tider det.
Rockpile var ett av banden vi lyssnade mycket på, t ex albumet ”Seconds of Pleasure”. För att provlyssna (30 s) av spåret ”Play that fast thing”, klicka här.
Ett år bestod gänget av Blomman, Gille, Hustru, Jernis, Lasse och Revisorn. Klockan halv tre på eftermiddan brukade det vara lagom att purra Gille inför avfärden till Borgholm en halvtimme senare. Inte för att vi andra då varit vakna så särskilt länge, förutom Revisorn som är en redbar man. Ok, helt tadelfri är han inte, en sexpack folkis drog han nog gott och väl i sig under veckan.
Sexpack enligt Jernis
(fick ett smärtsamt besked om att tiden sprungit förbi mig när jag sökte på orden ”bild” och ”sexpack” – en för mig fullkomligt fördold gymjargong!)
Den svenska bitterapertifen Rosita är kanske bekant, en Campari-kopia. På den tiden hade Rosita en stentuff storebror, Carito, som inte var illröd utan smakfullt grön. Men den substantiella skillnaden var ändå smaken: hälften så söt, dubbelt så besk. I vår krets gick Carito aldrig under nåt annat namn än ”Green shit”, vilket en engelskspråkig kompis till Lasse hade döpt den till. Undrar varför? Ett icke föraktligt antal flaskor ”Green shit” – bland annat – gick åt under en vecka, plus groggvirke i form av mineralvatten. Det var tider det.
”Green shit”-etikett av äldre modell
(specialbeställd från Vin & Sprithistoriska Museet; Jernis tackar intendent Eva Lenneman för den förnämliga servicen)
Onsdagar är spellediga under Ölandsveckan. Vad passade bättre än att skicka Revisorn för att proviantera? Han memorerade önskemålen som det anstår en revisor och drog iväg. Väl i butiken med gammaldags betjäning över disk effektuerades beställningarna till full belåtenhet, men när han så avslutade kavalkaden med tre helor ”Green shit” såg expediten givetvis ut som en fågelholk. Que? Det hela avlöpte dock väl efter att Revisorn på sitt sedvanligt målande sätt lyckats beskriva den efterfrågade varan.
Jernis 
Titta, ett helt inlägg på grund av mig! Men du, jag väntar fortfarande på någon vitsig kommentar på Yfronten. Du har junte (som de säger här i Småland) kommenterat en enda gång hos mig!
På gymnasiet hade vi en luciafest på Husby värdshus där krögaren blev surare och surare för att vi inte handlade av honom utan gick utanför dörren där en kille blandade Gröna hissen, som han kallade det för, på hembränt och någon grön läsk.
Lugn Ylva, snart så. Jag håller fortfarande på med flygövningar i den nedre bloggosfären.
Hembränt och grön läsk, ja herregud. Dessvärre är ju ”Green shit” redan upptaget. 🙂
Billy Bremner. Inte avses väl terriern (men för den upplagan ändå eleganten) på Leeds 70-talsmittfält?
Inte samma, men helnamnar, båda skottar. Jag minns väl boll-Billy. Tror faktiskt han var med den första Tipsextramatchen jag såg 1967. I alla fall var Leeds det ena laget. Året innan hade jag blivit anglofil efter en bilsemester där med parenteserna. Det har gått över nu, förutom ale och te, var för sig, utan mjölk, oavsett, samt Sherlock Holmes. Jag kommer nog att återkomma till både Tipsextra och Sherlock vad det lider.
Rock-Billy är en senare bekantskap. Han har under några år faktiskt varit medlem i Skutskärs stolhet Refreshments (för övrigt ny etta på svenska albumlistan med nya skivan ”A band·s gotta do what a band·s gotta do”). Även Dave Edmunds har samarbetat med Refreshments, lyssna på albumet ”A Pile of Rock – Live”, och dyker då och då upp i Gävle tillsammans med Billy. Det är stort.
Hade på känn att bolla-Billy och rocka-Billy inte var samme man.
Men the Refreshments är husgudar hemma hos familjen Frisk och själv har jag en inspelning som snurrar i bilen ibland. Den nya har jag inte hört ännu.
Jag håller med dig om att det är sådär en sexpack ska se ut. Om du inte har sett det så kan jag meddela att jag svarat på din kommentar om Jakobs stege. Det är en ölodling!
Bra, då är vi överens, fast den på bild är alldeles för mjäkig.
Jodå, jag har läst ditt svar. ”Ölodling” är exakt vad även Hustru skulle ha benämnt en humlestör eller -stång. 😉