Det kändes så bra med förra inlägget, så vi fortsätter på samma gallsprängda tema. Hur många gånger per match häver en i sammanhanget medelintelligent fotbolls- eller bandykommentatorn, med benäget bistånd av sin bisittande ”expert”, ur sig nåt i stil med passar snett inåt bakåt? Vadå snett? Det är ju för fan oundvikligt. Inte ens det värsta Zidane-skruvinlägg kan få bollen att först gå inåt och därefter tvärt ändra riktning vinkelrätt bakåt. Möjligen ett inlägg stolpe ut. Fast under tillfälligt avnjutande av en tv-sänd bandymatch i vintras noterade jag faktiskt att Härenstam jr till min stora glädje fimpat det helt överflödiga snett. All heder åt grabben.

Göran Zachrisson är ett kapitel för sig. Jag tycker nog allra bäst-illa om den bollen var aldrig i. Det tror jag det, skulle golfbollen ha varit i hade den väl stannat kvar i hålet? Ja, jag förstår precis vad karl’n menar: en halvstrykare. Det är elegant målat, men låter samtidigt så genomkorkat. Hatkärlek?

Lasse Kinch är ett annat kapitel, fast inte alls så elegant. Jag har lite bekvämt snott valda delar av en lista från nätet med några av hans mest kända bollgrodor:

”Ja, nu har han upptäckt hur roligt det är att leka med den lilla saken… bollen alltså!”

”I en sån här match är det till och med glädje i att vara boll.”

”Svenskarna såg väldigt bra ut på morgondagens träning.”

”Forsberg, Alfredsson och Garpenlöv, det gamla strävsamma paret.”

”Nu är det mer luft i luckan.”

”Gamla stjärnor minns man bättre än de som inte ännu blivit stjärnor.”

”Jag tror att Lippi får kolla om hans spelare satt på fötterna på rätt fot!”

”Oooh, såg ni Raul? Bollen låg som ett dött russin vid foten!”

”Galatasaray är ju helt impotenta framåt.”

”Jag trodde att det skulle bli hörna, men bollen var väl inte ute, så Sverige får inkast.”

”Sverige är fulltaligt i 12 sekunder till!” – Lasse Kinch leker spåman under Sverige–USA