Om mördarsniglar tycker jag inte. Då menar jag dels själva beteckningen som nån scoopskitkåt jävla kvällstidningsmurvel säkert har hittat på. Visst är sniglarna glupska, men skär halsen av små barn gör dom inte. Det heter spansk skogssnigel och inget annat. Inte heller jag tycker om själva förekomsten av sniglarna, i alla fall inte i dessa enorma mängder. Men det hat som vissa säger sig känna mot dom små slemmiga liven är för mig obegripligt. Dom gör som alla djur bara sitt bästa för att säkra sin arts fortbestånd, dvs äter och knullar, just i deras fall med sig själva om ingen partner står till buds. Felet är som vanligt människans. Det är vi som fört hit sniglarna via transporter från Medelhavsområdet och samtidigt försett dom med ett drägligt klimat.

Snigel på altandörren härom dan

Om användning av gift tycker jag heller inte. Därför har vi med ett tiotal grannar gått ihop om att köpa en större mängd av ett i Norge uppfunnet preparat som innehåller små maskar, nematoder, som angriper sniglarna invärtes. Det sägs funka väldigt bra i och med att den spanska skogssnigeln är kannibalisk asätare, dvs den äter upp sina döda artfränder. Snacka om återanvändning – fiffigt sätt att hushålla med proteinresurser m m. På så sätt är det tänkt att nematoderna ska spridas inom snigelpopulationen, sakta men säkert. Det kan tyckas grymt, men är trots allt att föredra mot andra bekämpningsmetoder. Nematoderna förekommer naturligt; spridningen av preparatet innebär ”bara” en kraftig förhöjning av den naturliga förekomsten.

***

Så till något mycket roligare. Yngsta barnbarnet var just på besök. Rut är dryga sjutton månader och har nyss lärt sig gå, lite för tidigt född som hon är. Vår katt Lakrits har alltid varit skygg för barn, men med åren har han ändå blivit allt mer nyfiken, nästan tillgiven. Han höll sig mest på skyddsavstånd klass 3 från Rutan, men övervakade henne ändå omsorgsfullt under hela besöket.

Lakrits i favvobusäppelträdet med en vakande tass över Rutan