Med dammsugare som enda bagage och numera iklädd byxor med rejält tilltaget gällivarehäng, nedtyngda av de med mynt fullproppade fickorna, klev jag på tåget. Många konstiga blickar blev det. På den tiden var det, hör och häpna, inte kutym att offentligt demonstrera halva röven, vare sig på längden eller på tvären.

Givetvis var det fullsatt ända till ståplats och hett nåt alldeles kopiöst. Äntligen byte i Stockholm: av tåget, över perrongen, igenom vänthall, nerför trappor, igenom nedre vänthall, uppför trappor, över perrongen, på tåget – pust och stön!

Väl i Nyköping gällde det omvända mot i Uppsala, förutom att jag bekvämt kunde slanta bussbiljetten utan att gå i clinch med chauffören. Fast flinade åt dammsugaren gjorde den fan. Jodå, lasset var redan instuvat när jag sjöblöt kom fram och gick in i den kaotiska lägenheten. Efter pizza och kvällspilsner som återställde närings- och vätskebalansen kände jag att livsandarna började återvända.

Döttrarna hade redan funnit sig tillrätta ute på gården, lekte och cyklade, men kom snart in för att lägga sig. Det tog mig kanske fem minuter innan jag insåg att Marias cykel, en sprillans 17-tums röd Crescent, stod olåst kvar ute på gården. Jag rusade ner för trapporna – men redan försent: ”äsch” – sa jag inte. De halvdussinet otryckbara invektiven i andra änden av skalan ekade mellan hyreskasernerna. Sicken jävla dag!