Hustru och jag drog ner på stan förra söndan för att avnjuta en pilsner i sensommarvärmen. Provade först stället med kanske bästa utomhusmiljön. Det sket sig: ingen sort dög åt herrn. Efter två stängda hak var vi nästan tillbaka på ruta ett, fast på andra sidan gatan.

Jag gick in och beställde en standardtjeck på fat åt hustru medan jag kritiskt granskade öllistan. Fick bli en Wisby Pils på flaska. Ljus och torr fast väl blekt bett.

– Vill du ha glas till? frågade ärtan bakom disken.

– Så klart jag vill, har åldern inne, men tack ändå för komplimangen.

Jag har förstås noterat hur krogvalparna suttit och sett fräna ut kramande ölbuteljen som vore den en nappflaska. Ett typiskt exempel på hur man låter ett löjligt mode tumma på livets välbehag.

Pilsner smakar bäst ur tunna ölglas. Och inte nåt fjäsande med upphällning försiktigt längs glassidan. Nä, häll rakt i med ordentlig fart utan att det skummar över. Upprepa ett par tre gånger. Då bildas en fin skumkrona och smaken utvecklar sig bäst medan kolsyrehalten når en behaglig nivå.

Från början kolsyresvaga öl som vissa ale kan dock kräva lite varsammare hantering.

Men för att vara ärlig började även mitt pilsnerdrickande direkt ur flaskan – i avsaknad av glas. Minns tillbaka med välbehag. Jag var nog 11–12 år och var som vanligt med lantbrukarna, bröderna Johansson, ute på fälten på sydöstra Öland. Den här gången för att bärga hö. Eftermiddan var stekhet, tungorna hängde, solen brände. Det skulle dröja ytterligare nån timme innan en av systrarna skulle komma cyklande med kaffe och ”kakor” (öländska för bullar) och min läsk.

Någon kom på att det var tisdag, då bryggarbilen skulle komma. Titt på klockan: jag fick i blixtuppdrag att springa upp till landsvägen, en halv kilometer västerut. (På Öland är så gott som all läges- eller riktningsbeskrivning väderstrecksbaserad, höger och vänster finns knappt i vokabulären). Precis framme vid vägen dök bilen upp i söder. Ihärdigt vinkande fick jag stopp på ekipaget. Chaffisen fyllde min medhavda jutesäck med ett halvdussin pilsner och noterade vem som skulle debiteras; några pengar hade vi ju inte med oss på åkern.

Bryggarbil från en svunnen tid något före den yngre jernisåldern

Jag hade säkert redan tidigare smakat nån mun, men det här blev min första egna öl. Jag föll direkt – och på den vägen är det. Märket var ”Kalmare Nyckel”, en ljus pilsner klass IIA (2,8 vikt-% motsvarande dagens 3,5 vol-%).

Även om bryggarbilen hade såväl lättöl som det då nya mellanölet, och starköl förstås fanns på systemet, var det ändå den enda öltypen som av hävd existerade i böndernas sinnevärld.