En fristående fortsättning på mitt tidigare Flaskläpp.

Som sagt fick jag som ganska ung smak för det bittra ölet. Visst drack jag en hel del läsk och andra söta drycker under en flera år lång övergångsperiod, men i såna fall ogärna något annat än Grape Tonic eller nån gång Schweppe’s Bitter Lemon som jag just upptäckt under en Englandssemester med parenteserna.

Begriper inte vad jag fått det ifrån. Bara min mor tittar på ett glas grapefruktjuice så ”skrock sä tungan på’na”. Det är min favoritjuice förstås, fast det ska inte vara sån där klemig gjord på blodgrape.

Sedan många år är jag helt läskfri. Antalet smärre återfall i vuxen ålder i form av en klunk eller möjligen ett halvt glas Citronil kan räknas på ena handens fingrar. Coca-Cola och liknande har jag särskilt svårt för, extra sötslisk, diggade den inte särskilt ens som liten grabb. Fast här finns ändå ett litet ljust minne, en av de få gånger jag druckit Coca-Cola. Jag var kanske sju år, tillsammans med min ett år äldre bror på besök hos morfar och mormor i Stockholm under ett sportlov.

Morfar var en återhållsam, barsk typ, men ändå godhjärtad. Han sysselsatte oss hela lovet med att genomkorsa Stockholm med alla till buds stående allmänna kommunikationsmedel: givetvis T-bana som var mest exotiskt för oss smålantisar, men också spårvagn, buss och trådbuss.
En dag åkte vi till det då hypermoderna Radiohuset och tog en rast mellan resandet i dess café.

Storebror och jag fick generöst dela på en hel liten flaska (25 cl ?) Coca-Cola, och just den gången smakade den förfärligt bra.
.
Det händer att jag och hustru besöker en MAX-burgarrestaurang (veg- eller fiskburgare för mig). Ibland kan vi slå på stort med en s k ”meny” (meny likställer jag med matsedel, men det funkar ju inte här; som vanligt är det förstås den svengelska sjukan som grasserar, eller?). Det känns alltid lika märkligt när jag kommer fram till kassan och betjäningen bakom disken med handen i högsta hugg ovan läskspakarna hasplar ur sig den i hjärnbarken outplånligt inbrända frågan: ”Och vad vill du ha att dricka?”

Vare sig jag svarar mineralvatten eller lättöl blir reaktionen densamma: ett totalt hjärnsläpp i två–tre sekunder innan mottagaren lyckas tolka det besynnerliga svaret. Fast jag förstås inser att det är jag som är udda, 997 av 1000 har inte fel, kan jag samtidigt inte låta bli att förundra mig över att dom bara tar för givet att även vuxna vill dricka läsk, och dessutom till mat!

En liten avvikning från ämnet: jag vet inte om det finns nåt som heter skinkburgare (baconburgare har jag sett), men om det nu finns, vad heter en sån på engelska?