Hemma igen – i ogjort väder. Om än inte oår så blev det i alla fall en ovecka. Bättre skörd nästa gång.
***
Gefle Dagblad-hjärta-Arbetarbladet, sedan några år, men bara inom vissa specifika områden, i synnerhet sporten, i vilket syfte man bildat Gävle Nyhetsbyrå. Tyvärr räckte inte dom ”slimmade”, gemensamma resurserna till en språkgranskare, inte ens för rubrikerna:
Tror bestämt jag behöver prata med Ulrik. För den stålmagade finns måhända hela artikeln att hitta på nätet.
***
Nikotinet var på upphällningen i går kväll. Jag tog en liten sväng till sjukhusets (UAS) huvudentré för att fylla på lagren. Bland apotekets stora utbud valde jag portionspåsar med nikotinmättat pulver. Inte alls tokigt. Det blev det däremot när jag gick in i grannbutiken (typ Pressbyrån) för att köpa en dosa snus. En bakom disken makalöst snorkig (med all sannolikhet även makelös) äldre dam kunde meddela att ”här säljer vi faktiskt inte tobak”. Jag undrade försynt vart man kan vända sig istället: ”Ja, då får du väl gå ner på stan”, snörpte otäckan fram.
***
Stolt som en tupp noterade jag följande i senaste numret av Tidningen Vi, i korsordsspalten signerad H-C Nygårdh:
Nästa steg är förstås att få in mina ordgåtor i HCN:s korsord – det vore stort. Undrar hur kutymen är: måste jag ge mitt uttryckliga tillstånd? Ska prova.
***
Notera att jag lagt in en bild i Jernis på hal snö, 2.
Jernis 
Tar de inte emot dina ordgåtor är de dumma i huvet! Du är ju helt fenomenal på sånt! Måste också brumma lite angående nikotinförsäljningen. Så länge det inte är förbjudet att inneha och bruka dessa stimuli ska det säljas överallt. ÄVEN på och i närheten av sjukhus. De har fan i mig inte fattat nånting! Ha en bra helg Per Bus! 🙂
Exakt min åsikt. Även på sjukhus. Visst är tobaken ett gissel som vi kunde varit utan, men när vi ändå har den här är det knappast rätt medicin att göra den mer svåråtkomlig och därmed spännande för debutanter.
Förresten sålde näringsstället ifråga utan betänkligheter kaffe, choklad, mackor med matfett och fet ost, gräddglass etc. För väl att överförmynderiet fortfarande känner vissa gränser.