Den senaste boken jag (nästan) hunnit avverka är:

En mycket bra, välskriven och spännande bok. Den är ingen deckare utan kan möjligen liknas något vid Dan Browns böcker, men Zafóns verk är ett par-tre klasser bättre. Den med målande drag beskrivna miljön och tiden utgörs av Barcelona kring andra världskriget. Intrigen är välfunnen och inkluderar såväl romantik som ond, bråd död. Men boken är inte jätteotäck, för då hade jag inte läst den.

Allra bäst är dialogen: rapp, fyndig och i långa stycken riktigt burlesk. Ibland får man associationer till pilsnerfilmsmanuskript, men författaren balanserar mycket skickligt utan att hemfalla åt det pekorala. De berättande partierna är gedigna, men inte lika kvicka utan att för den skull bli omständliga. Då och då blixtrar Zafón till även här med formuleringar med rejäl knorr.

Som sagt, otäcka böcker är inte min grej. Skulle aldrig i livet våga läsa något av t ex Stephen King. Det är nog inte våldet i sig jag ryggar inför, utan den bakomliggande psykologin, eller snarare psykopatin. Nu tittar jag nästan aldrig på bio eller långfilmer på teve, men om jag gör det är det s k ”feelgood”-rullar som gäller.

”Feelgood” förresten, vad är det för jävla beteckning, på svenska? Då borde det jag inte vill se rimligen kallas ”feelbad”-rullar, ja, så vida inte regissören är i samma demonklass som Roman Polański, Lars Norén, Ingmar Bergman m fl. Då pratar vi ”feel-like-a-fuckin’-asshole” – i matinéversionen.