Jag har nu, efter en knapp vecka, i Uppsala gått igenom den inledande extra tuffa cytostatikabehandlingen. Det gick utmärkt även om kistan inte var fullt belåten. Ett jävla spring på muggen blev det också, dygnet runt, på grund av hinkvis med kontinuerligt dropp. Har ännu inte sovit ikapp. I morron väntar återförsel av mina stamceller som för några veckor sen centrifugerades ut. Ja, det var alltså inte min kropp som for runt som en tätting utan mitt utpumpade blod som sen allt eftersom fördes tillbaka.
I morron eftermiddag kommer jag nog att flytta ut till en patientlägenhet i andra änden av stan för att komma ifrån miljön på sjukhuset. Visst är servicen här av hög klass, men inte maten om alls icke usel. Ska bli skönt att rå sig själv och laga sitt eget käk. Skulle allt gå som på räls utan solkurvor eller snarare feberkurvor kommer jag att stanna där tre veckor innan jag får åka hem. Under tiden kommer jag varannan dag att åka till sjukhuset för provtagning. Landstinget, dvs skattebetalarna, slantar för taxiresorna.
Permis nån natt hemma i Gävle är inte att tänka på. Inom 20 minuter ska jag kunna ta mig till Ackis – Gävle sjukhus duger inte i såna här fall. För risken för urspårning är mer än överhängande, särskilt om en vecka när mina blodvärden förmodas ligga som lägst. Så jag räknar kyligt med en infektion renderande minst en veckas isolering åter i sjukhussängen.
Igår hade jag besök av äldsta dottern med familj, idag först av Hustru och sen av yngsta dottern med blandbo. Hustru fick svininfluensavaccin, det bjuder dom på. Schysst! Men jag får inget, tål inget. I fredags skulle en patient läggas in på avdelningen. Han klagade på en lätt förkylning visande sig vara influensan och visades genast på porten (hemkarantän). Därefter får vi andra patienter dagligen i alla fall svaga tabletter med samma substans. Sämre skydd men bättre än assint.
Jernis 
Funderar just nu på varför världen är så orättvis…..men slutar att göra det ganska snabbt, då svaret uteblir. Skönt för dig att få ett eget krypin med egen spis och binge…kanske du också får ha ”damer på rummet”. 🙂
Visst är den orättvis, men jag känner mig inte särskilt drabbad. Många som inte får den vård dom behöver.
Jodå, en åt gången! Men det går faktiskt bra även på sjukhuset, om man har ensamrum. Hustru har sovit över (inte under) ett par gånger.
Har nu installerat mig i lägenheten. Som synes funkar uppkopplingen (efter lite strul).
Nu väntar jag på en matkasseleverans från exhustru som bor i krokarna. Pizza ikväll!
Nu håller jag alla tummar och önskar lycka till! Isolering är rätt trist, men nödvändigt förstås. Bra att du får eget krypin och kan rå dig själv. Vi får hålla kontakt, jag skickar uppmuntrande tillrop emellanåt. Sänder varmaste kramar och hoppas du får sova så mycket det bara går. 🙂
Har just vaknat efter en tiotimmars john blund-resa med bara två kisspausar. Satt som en smäck! 🙂
Isolering är inte alltid av ondo. Själv tilläggsisolerade jag vinden i söndags.
Slantar gärna in alla skattepengar som krävs för att du och alla andra i samma sits ska komma på fötter.
Isolering ja. I min värld, när jag var liten grabb, begränsade sig tillämpningen på ishockeyklubban. Svart isoleringsband på bladet precis som dom stora killarna. Kanske höll klubban lite längre också.
Isoband var en självklarhet.
Njae…svart hade alla andra..men inte jag. Vitt isoband tyckte jag var mycketfränare.
”Tiotimmar”…mästarklass! 🙂
Fränast, i vanlig ordning! 🙂
God sömn till trots, när jag gick till ICA på förmiddan för att handla (jag får gå i butiker, men inte under rusning) blev jag fullständigt schackmatt. Till saken hör att mataffären ligger på andra sidan gatan, kort rockad, 200 m. Helvete tänkte jag, redan kört. Men en timmes sömn efter lunchen gjorde underverk.
På eftermiddan dristade jag mig till en ”lång”-promenad, uppemot 3 km. Gick alldeles utmärkt. Som av en händelse dök det upp en sån där butik med grön skylt på halva vägen. Till följd därav ökade träningsbelastningen på hemvägen med tyngden av en flaska irländsk whiskey. Man måste ju se till att hålla sig i form.
…”träningsbelastningen på hemvägen”…bara du inte blir rusig ifall du ska rusa förbi rusningen! 🙂
Allt travar på i stort sett enligt plan. Det visade sig vid dagens provtagning att dom vita blodkropparna redan är så gott som sönderbombade, vilket innebär något före ordinarie schema. Det bränner rejält i käften – helt normalt. Slemhinnorna, både här och där, får duktigt med pisk. Men så länge jag klarar att snusa så går det sannerligen ingen nöd på mig.
Snart kommer Hustru. Då ska vi handla lite gott-i-gott-gott och ha en ”hemma”-myskväll. 🙂
Hälsa till kära hustru och mys på så mycket det går! 🙂 🙂
Rut sover så nu kan jag passa på att läsa lite blogg. Va bra att internet har kommit igång, då har du allt som behövs för att fortsätta skrivandet. Trevlig fredag!
Allt tekniskt. Om sen fysiken också funkar så ska det väl bli några rader då och då.
Tack detsamma! Kram!!
Assint, javisst och härom dagen hörde jag ordet harmligt eller ”harmle” tänk vad mycket ord som man nästan glömt.
Hörde om en Säterbo som frågade efter en tuppluva i en affär i Sthlm men fick en frågande blick.
Det är klart att du fixar din sjukdom, så kämpa på, sådana som du skall inte ligga i sjuksängen.
Kram
Tack! Självklart fixar jag det här, och halva segern grejar man med inställningen. Men just nu är det fysiskt, enligt plan, int’ så ‘ävli.
Sitter i mitt enkla käll, fast om jag ska vara ärlig är det ett dubbelt – en 60/70-talstvåa. Basmöblerad, helt osunkig fast vissa bekvämligheter verkar ha varit med från tidernas begynnelse. När man stänger kylskåpet tycks det kissa av lättnad, och badrummet är just det, dvs ingen duschkabin. Internetuppkopplingen lär inte vara original, fast den är slöare än hemma, och då har vi ändå ett förhistoriskt abonnemang. Men jag trivs.
Formen fortfarande god. Gick 3 km idag. Slemhinnorna i munnen är dock ännu raspigare. Men än ihärdar och uthärdar jag. I den hopplösa kampen nikotintuggummi–snus står det dessvärre 90–10. Kapitulationen är nära.
En detalj jag inte nämnt är att under tiden mina stamceller längtade hem till min kropp låg dom infrysta i flytande kväve (-196 °C, rysligt kallt). För att undvika frostsprängning tillsätts ett frysmedel som följer med in i kroppen vid återinförseln. Sen andas, svettas, kissar och bajsar ut man ut detsamma under en vecka. Det luktar majs sägs det, sur majs, stinker sur majs. Jag är inte så förtjust i majs, i synnerhet inte i sur majs. Det får mig också att associera till tillverkningen av den USamerikanska majswhiskeyn bourbon enligt metoden ”sour mash” (sur mäsk). Jag är inte så förtjust i bourbon.