I senaste numret av tidningen Vi hittade jag en ruta VI för trettio år sedan. I det refererade numret testades bland annat ”modegrejen” dunjackor och dåvarande chef-red Allan Larsson (högst densamme) kommenterade en utredning med det fyndiga namnet Idrott 80 (om elit- kontra breddsport och möjligen en uppföljare till kioskvältaren Stålverk 80). Men det jag fäste mig vid var att tidningen i ett tidigare nummer lär ha varit en av de första i svensk press som uppmärksammat ”kvinnlig omskärelse”, och i det (in)aktuella numret följde man upp med en svensk läkares erkännande att ”ingreppet” även praktiserades i Sverige.

Sen dess verkar vi i alla fall tagit bladet ifrån munnen och kallar oftast vidrigheten för vad den är, nämligen ”könsstympning”. Men det har tagit år av vånda i det stats- och opinionsbärande politiskt korrekta etablissemanget att komma ens dithän. I dag är det istället ”hedersrelaterat våld” etc som det tisslas och tasslas om i filtofflorna. Rädslan för att misstänkas vara främlingsfientlig och gå SD:s och andra bruna skithögars ärenden skapar en mental blockad. Men oavsett var och i vilken kultur övergreppen förekommer måste man givetvis göra klart att de är fullständigt oacceptabla.

Våldet handlar som bekant om allt ifrån inlåsning och misshandel till tortyr och mord, kort sagt grova brott mot mänskliga rättigheter och rikets lagar. Men det ska ”problematiseras” och ”diskuteras”. Ok, det är gott och väl att man försöker förstå hur en (sub)kultur är beskaffad som förvandlar en icke försumbar andel av den manliga halvan till demoner. Och givetvis finns inget annat verksamt sätt att långsiktigt motverka fortsatt brottslighet än kommunikation och information.

Men varför inte benämna eländet för vad det är, eller åtminstone undvika att kalla det något det absolut inte är, i en rättsstat. Att associera övergreppen till ”heder” är absurt och innebär att begreppsbildningen tillåts ske ur brottslingarnas perspektiv. ”Kvinnoförtryckskulturrelaterat våld” blir alldeles för omständligt att säga och skriva, och dessutom behöver man inte vara särskilt generös vid definitionen av ”kvinnoförtryckskultur” för att begreppet ska komma att omfatta i stort sett alla världens kulturer, inklusive vår egen. Man kunde möjligen tänka sig lägga ”van-” till ”heder”, men det vore nog både för svagt och vagt (inte tydligt att det är gärningsmännen som är till vanheder). Kanske ”patriarkatrelaterat våld” skulle duga. Det är i alla fall fan så mycket bättre än det nu missbrukade uttrycket, om än lite svårtuttalat. En kortform som ”p-relaterat våld” vore tänkbar.

Visst, jag har koll i backspegeln och ser att man inte behöver gå så särskilt långt tillbaka för att även hos oss (typ hela västvärlden) förlora det humana perspektivet. Om forna och modernare barbarier går det att läsa lite varstans, t ex i den halsbrytande samhällssatiren Se bilden av Joseph Heller.

—

Åter till rutan VI för trettio år sedan, vilken avslutades med en notering om ett reportage från de portugisiska hembiträdenas kongress. Ack ja.