Frysmedlet som fanns med stamcellerna, vilket jag berättade om i Rapport från lärdomsstan, kommentar 9, fick oanade konsekvenser. Normalt lider jag inte av svettlukt, eller snarare så påstår sig min omgivning (typ Hustru) inte lida av min svettlukt, inklusive den från fötterna. (Faktum är att jag knappt köpt vare sig rakvatten eller deo sen urminnes tider, dvs då jag som ung spoling närdes av en falsk förhoppning om att det skulle vara, om inte allena saliggörande, så åtminstone en klar konkurrensfördel på fåfängans köttmarknad.)

Men i det speciella läget med surmajsstinkade frysmedel som skulle ut igenom alla porer blev alltså allt så annorlunda. Ingen hur än svindyr parisisk herrparfym skulle kunnat dölja odören. Nu är den borta, tack och lov, sen flera dar. Sista utposten var dom svarta springskorna med sprickor i sulan. Mina utsöndringar tillsammans med uppsuget markvatten bildade en makalöst illaluktande substans som impregnerades i skorna och bara blev värre dag för dag. I förrgår fick jag nog. Tyckte bland annat synd om dom stackars taxichaffisarna som körde mig fram och tillbaks till sjukhuset. Zappa illustrerar fenomenet fenomenalt:

Men droppen var ändå att jag blev alldeles svart i näven när jag knöt dojerna. Dom var helt enkelt stadda i kemisk upplösning! Jag borde nog ha lämnat skorna som riskavfall, men i ren desperation hivade jag dom i brännbart. Sen ”budade” jag (får fortfarande tyvärr 😀 inte springa i affärer) ett par billiga reservsandaler på chans, såna där man lätt kan pippa i, som svärmor säger fast med betoning på i :

Pippvänliga sandaler