Efter några veckor i ny miljö vänjer man sig vi både det ena och andra. Till det senare, eller möjligen det förra, hör eventuell datorkraft, skärmstorlek etc. Inför vistelsen nere i Uppsala hade jag försett mig med en i och för sig potent apparat, men ack så liten, rent fysiskt:

Förstå vilken chockartad upplevelse som genomfors mig i förrgår kväll när jag åter satte mig framför den fasta hemmadatorn:

***

TV-programmet Tipsextra hade i går 40-årsjubileum. För att fira den stora dagen lyckades TV1 tigga till sig sändningsrätten för en medioker match i engelska ligan. Annars är det visst nästan bara i betalkanaler man numera kan förlusta sig i det gröna fältets strategi. För egen del slutade jag långt innan betalteve tog vid att fimpa ett par-tre timmar på lördagseftermiddan med fotboll.

Men av ren nostalgi köpte jag inför matchen ett 64-raderssystem, komponerat av Xperten, för att bänka mig framför teven. Då det begav sig tippade jag förstås själv, på slutet med viss hjälp av datorn. Bland annat hade jag ett villkor att varje enkelrad inte skulle vara för lika men heller inte för olika jämfört med Tio tidningars tips.

Mycket kände jag igen sen förr: stämningen, spänningen, glädjen och besvikelsen. Även kroppsspråket tycks vara detsamma, om än något mer välregisserat. Vid flera tillfällen njöt jag i fulla drag av olika uppsättningar av den klassiska ”jag-har-inte-gjort-nåt”-charaden:

Nytt däremot är många av kommentatorsuttrycken. Ett exempel är det eleganta ”tar en löpning” (tidigare förtjänstfullt uppmärksammat av Pär) istället för det uråldriga bonnuttrycket ”springer”. Men precis som inom många andra områden inträffar språng i utvecklingen när man minst anar det. Gårdagens Glenn Strömberg-are ”går en löpning” är bara såå vacker.

Hur gick det då med tipset? En riktig rysare kan man säga, hur nostalgiskt som helst. Sju rätt prickar ganska väl mitt genomsnitt under tidigare år.