Att det börjar närma sig jul märks inte bara på almanackan och det kompakta vintermörkret. Dom senaste veckorna har mitt inlägg Kulor och ribbor, häckar och grenar erfarit en renässans via sökorden kulor i grenen.

***

Nu får hon passa sig Helena, för annars går det som för Ingemar, dvs åt pipsvängen. För att stoppa fröken Jonsson kommer pamparna säkert klura ut nåt som motsvarar den Stenmarksdräpande super-G:n när det begav sig. Vad sägs om jättelångdistans i Vasaloppsspåret med Krupp-kanon och älgraketstationer i Mångsbodarna, Evertberg, Oxberg och Eldris. Es wird zu gehen für die deutsche Mannschaft.

***

Låga blodvärden, trött som fan. Fast i går var jag på sjukhuset för ett par påsar uppiggande rött. Hemfärd via sjuktransport med taxi brukar funka smidigt. Undantag finns. Jag brukar få åka ensam för att minimera infektionsrisken. Undantag finns.

Jag gnäller inte, men tio minuters väntan i snålblåsten var ändå ingen höjdare. Två pers redan i baksätet och en till att hämta på akuten – benbrott. Ytterligare tio minuter senare kommer chaffisen ut med en äldre man i rullstol. Efter att jag flyttat till baksätet i den ordinära bilen lyckas den gipsade benbrytaren med benäget bistånd så småningom lämpa sig in i där fram.

Den mycket jovialiske herren i fråga råkade som tur var bo vid första anhalten, en tjugotalsvilla med en rejäl, snorhal trätrappa upp till ytterdörren. Tio minuter senare hade taxichaffisen och jag lyckats hjälpa honom upp och där tog hans hustru, eller hushållerska, vad vet jag, emot. Hur som helst ansåg damen i fråga att vi också måste hjälpa honom upp på övervåningen. Där gick emellertid gränsen för oss alla tre, men man undrar i sitt stilla sinne vem som är ansvarig för spektaklet och dom risker vi tvingades ta.