Vi besökte mina föräldrar i Plintsberg i helgen. Väglaget var väl lite vanskligt men det går förstås att anpassa hastigheten därefter. Man kunde också notera att saltkvarnen malt ordentligt i Gävleborg medan rent vinterväglag rådde i Dalarna. Jag föredrar nog det senare.

På hemvägen mot Gävle på den numera riktigt jäsiga 80-sträckan mellan Hofors och Storvik körde ett ekipage upp i arslet då jag låg och puttrade med precis max lagstadgad hastighet. Väl ute på mitträckesvägen Storvik–Sandviken, numera sänkt till 100, accelererade jag snabbt till ca 95 km/h, vilket kändes lagom med tanke på dålig sikt i den grådaskiga skymningen.

2+1-väg

Det hindrade dock inte häcksniffarn, som hade kolossalt bråttom, att strax med sin skåpbil råma förbi i vänsterfilen. Inte bara bilen utan också vidhängande släp med firmanamn. Plötsligt måste dock föraren ha slagits av den förfärliga insikten att man bara får köra 80 km/h med släpkärra. Med en elegant manöver gled han in snävt framför mig och sänkte snabbt hastigheten till betryggande 75 km/h, en liten bit innan det blev en fil. Jag behövde väl inte direkt stå på bromsen, bara nästan.

Hur det nu var så måste den nyss vunna insikten raskt ha förflyktigats. En kort stund senare hade hastigheten ökat med 20 km/h och jag lade mig bakom på ett betryggande säkerhetsavstånd. Vid Sandviken östra vidtar 110-motorväg in till Gävle. Inledningsvis utgörs högerfilen av motorvägsutfarten (gasaremsan) från stålstan. Strax därefter sneddade min framförvarande mottrafikant in till höger medan jag ökade farten till 100 km/h, körde om och gick in … … fast långt framför och utan hastighetssänkning, som den sandlådspacifist jag är till födsel och ohejdad vana.

—

Om du söker hantverkare för ROT-arbeten ska du veta att Gävle Bygg har raska och tillmötesåkande gossar i sitt förarstall.