Under skidskyttesäsongen erbjuds en närmast outsinlig källa till reflektioner. Sen senast, vilket är flera dar sen, har jag under ständigt ökande abstinens samlat på mig ytterligare material.

Den främsta källan är förstås inte skidskyttet i sig utan kommentatorerna. Vid tävlingarna för nån vecka sen var Magdalena F bisittare åt Ulfbåge. Fast var det verkligen Ulfbåge? Jodå. Först gick han inte att känna igen alls, silkensren i rösten som han var. Men några undslippande, sedesamma småbröl var trots allt avslöjade. Vid dom senaste tävlingarna har emellertid Kalle G varit tillbaka, liksom Ulfbåge i gammalt gott slag. När tjurarna samlas gäller det att visa vem som är alfahannen.

 Chrille och Kalle (foto TASS)

Kalle G blir man aldrig besviken på, förutsägbar som Big Ben. Säg att tyskan Henkel bränner av fyra skott på vallen, alla träffar, och att hon sen tvekar, tar om, under tio sekunder. Därefter finns två alternativ:

1)    Henkel träffar även med sista kulan. Kalle: ”Såå rutinerat, för att komma bland topp-tio gäller det att vårda skotten”

2)    Henkel missar med sista kulan. Kalle: ”Nej-nej-nej – så går det när man låter tankarna komma, pang-pang-pang ska det va’ ”

En i sanning sann opportunist. När han tröttnar på Ulfbåge finns alla förutsättningar för en blixtrande politisk karriär.

I går och i dag har det varit grenen distans. Men hur funkar det när det är en annan gren, som följaktligen inte har någon distans, dvs odistans? Är det på stället marsch? Jag menar, startar och slutar man på vallen där två eller fyra skjutserier bränns av i följd utan mellanliggande åkning (givetvis med laggarna på, för det är ju trots allt frågan om skidskytte)?