Har du också tänkt på att nu för tiden måste man som god medborgare, medarbetare, medmänniska etc jämt och ständigt förhålla sig till än det ena, än det andra? Ja, det kan vara till precis vad fan som helst. Men viktigt är det, och fint, inget får ignoreras.
Sånt där fanns inte när jag var liten, så lite villrådig är man ju. Undrar om dagens skolbarn får lära sig att förhålla sig? Ja menar, så där i största allmänhet.
Men jag har i alla fall fattat att det ibland kan räcka med att ha en åsikt om något för att därmed förhålla sig till detsamma. Då blir det lätt. Enligt min mening angår det inte mig ett smack, så har man simsalabim förhållit sig som det anstår varje god medborgare.
”Svammelman gör så gott han kan …”
Apropå medborgare, medarbetare och medmänniska. Hur ska man tolka deras skenbara motsatser? Motborgare lutar starkt åt anarkisthållet medan motarbetare är uppenbart. Däremot är motmänniska lite mer odefinierat, men skulle exempelvis kunna innefatta grannen eller chefen.
Hmm, det slår mig. Visst måste väl lagkamrat(er) kunna kallas medståndare?
Jernis 
Min sambo har länge hävdat att han bara har mottrafikanter ute på vägarna. Förresten borde då motsatsen till motsats bli medsats?
Då verkar din sambo och jag förhålla oss på ungefär samma sätt till andra trafikanter (kolla ”Schumacher”-syndromet och Uppåt vägarna). 😉
Givetvis, så måste det bli! 🙂 Och då blir också medsats en synonym till synonym.
Motsatsen till frånvarande….kallar jag för härvarande. 🙂
Aha, och frånvarande kallar du istället för därvarande, eller? 😉
(Härvarande finns som redan etablerat ord, men då i betydelsen lokal, här boende.)
Jag är rent allmänt en medborgare mot borgare, lite som Harald Blom och de andra vid Molins fontän.
”Det var Lundin och jag. Och Harald Blom var med. …” 🙂
Borg, borgare, borgast, hur går det ihop? Är en borgare borgare än borgaste Borg?