Teoman eller teinist har jag varit gott och väl sen unga tonåren. Periodvis har det även blivit en hel del kaffe, men dagen har alltid börjat med te. Grönt te har jag lärt mig uppskatta på senare år. Gott, fast irriterande nyttigt och vederkvickande. För närvarande är jag inne i en period med nästan bara te, två baljor grönt före lunch och en svart efter:

Grönt Sencha och svart Darjeeling från Borgeby Kryddgård.

Kommer ihåg när jag och namnen polaren Per (Nordin), antagligen i sjätte klass, utnyttjade nästan varje håltimme för att gå hem till varandra och där bälga te och knapra rostat bröd. Även på hemkunskapen kunde vi ägna oss åt excesserna efter att tillägnat oss de stipulerade kursmomenten efter halva terminen. Om te idag är lite inne fast inte precis rock-n’-roll så var det på sin höjd Jokkmokks-Jocke på den tiden.

Få om några pluspoäng men desto fler minuspoäng hos tjejerna alltså (förutom hos exhustrun så småningom 😉 ).

Nån renlevnadsmänniska är jag gubevars inte, utom vad gäller te, kaffe och kanske nåt mer. Vet inte hur många gånger som när jag beställt vanligt, rent, neutralt te man kommit dragande med Earl Grey! Vanligt är det förvisso, men utgör också urtypen för allt vad läbbigt schampote heter, kraftigt impregnerat med bergamottolja som det är. Numera kan man välja på teer smaksatta med i stort sett vad parfymosande essenser som helst. Det ska fan passera livsmedelsbutikernas tehylla utan gasmask.

Här känner jag att jag i vanlig ordning intar rollen som en inskränkt, grinig gubbe. Va då intar rollen som, tänker du, snarare är. Må så vara. Alla tillsatser är strängt förbjudna, även socker och mjölk. Tur att jag inte bor i ett arabiskt land där man visst redan med bladen blandar i rent groteska mängder med socker.