Det inhemska kaffebruket är djupt rotat sedan generationer. Men så på 2000-talet hände nåt. Kaffehurran och melittabryggaren blev plötsligt helt passé. Folkpartiet krävde espressomaskinkörkort för svenskt medborgarskap. Och caffè latte vart jag mig i landet vänder, uta å inna, oppa å nera, hänne å dänne:

Caffè latte

Jag blir så trött. Mjölk är för kalvar, småbarn och pannkakssmet. Fast det ska erkännas, en espresso kan faktiskt sitta fint nån gång, men huvudsaken är att kaffet är osötat, starkt och svart:

Caffè blatte

Det alltså sällan jag dricker kaffe för närvarande, inte ens en gång i veckan, om man inte räknar in café supérieur och liknande. Numera har jag dragit ner ordentligt även på sånt. Om du undrar finner man följande i fransk kaffenomenklatur:

• Café brutal = kaffe
• Café normal = kaffe och konjak
• Café supérieur = konjak

De flesta européer, utom norrmän och möjligen tyskar, som besökt USA har vittnat om hur svårt det är att hämta sig från chocken av första mötet med USamerikanskt kaffe. Vissa får bestående men. En liten, passande anekdot:

Det internationella samarbetsorganet för byggforskning CIB hade kongress i USA. Generalsekreterare i systerorganisationen RILEM var då en fransk gentleman, monsieur Fickelson. Första morgonen stötte min dåvarande chef Christer på en kraftigt jetlaggad Fickelson i kongresserveringen, moloket hängande över en typisk, cirka halvliters frigolitmugg med amerikanskt kaffe:

– Ahh, good morning Christer!

– Hello Maurice, nice to see you!

Christer slår sig ner varpå monsieur Fickelson med avsmak tittar ner i sin mugg och yttrar (den franska accenten får du föreställa dig):

– So Christer, what do you sink about sis developing country?