Friidrotts-EM är slut, men än återstår en och annan gala innan löven faller. DN:s upplaga är kanske inte högljuddast men står närmast på tur.

Har du också tänkt på att vissa grenar verkar gått i stå resultatmässigt. Särskilt tycks det vara fallet med hoppgrenarna. Om vi bortser från Isinbajevas världsrekord från förra säsongen i den för damer tämligen nya grenen stavhopp är alla andra rekord 15 år eller äldre. Yngst är trestegsrekorden från Göteborgs-VM 1995 och Bubkas stavrekord för herrar från året innan medan världsrekorden för höjd och längd alla är kring 1990.

För kastgrenarna är förhållandet detsamma. Bara damernas spjutrekord har inte passerat ”bäst före”. Men här behöver man inte ens vara amatörornitolog för ana en uggla bland måsarna. Månne är det den framgångsrika jakten på idogt knaprande av uppiggande och stärkande karameller som lett till recessionen?

Lite återhållande är det väl också på hoppgrenarna, men dom borde inte prestera sämre än löpgrenarna, snarare tvärtom. Likväl är det så, men varför? Här har Jernis som vanligt tänkt till och kan framlägga en ovetenskaplig men ändå ganska skaplig teori: i löpgrenarna har idrottarna sedan länge fått ränna efter lockbeten i form av så kallade harar i jakten på rekord, guld och ädelstenar, medan man i hoppgrenarna fått slita utan någon sådan hjälp. Så förskräckligt orättvist!

Det är hög tid att ändra på det. Hyr in avdankade stjärnhoppare – såsom Stefan Holm och Erica Johansson, men inte för fallna och framför allt inte förfallna – till galorna som lockfåglar och låt dom vara med och ”hoppa kråka” halva tävlingen så ska vi nog få se på både höjder och längder.