Klä sig rätt är inte lätt och av nån anledning har jag särskilt svårt för det. Med rätt menar jag inte det vid ett givet tillfälle passande, även om det inte heller tillhör mina mer framträdande talanger, utan tekniskt rätt.

Hustru och jag besökte för några veckor sen Rusta för första gången under förhandenvarande sekel. Butiksnamnet till trots konstaterade jag att dom fortfarande inte saluför vätebomber, inte ens en sketen handgranat kan man shoppa. Så det fick bli en så kallad topp (eller omfattar det begreppet bara tjejkläder?) till vrakpriset femti spänn, och då pratar vi inte harnesk eller ens skottsäker väst utan en urläcker kortärmad sommarskjorta i finaste blårutig flanell.

I förmiddas, efter att jag injicerat mitt gammaglobulin (återkommer till det vid ett senare tillfälle), lyckades jag bloda ner tröjan. Erinrade mig så fyndet. Tröjan i blöt och skjortan på:

– Nämenvafan, det är ju en tjejskjorta (och därmed under alla omständigheter en topp) med knapparna på vänster sida …

– … å, å till råga på allt är dom sydda på insidan!

Nåväl, jag insåg raskt mitt misstag, vände skjortan in och ut, på igen och avslutade med en galant felknäppning. Sex knappar är åtminstone tre för många.

Fast värre va´ de´ om inte i Gällivare så i Östersund när Jernis var liten grabb och skulle klä på sig en morron för att gå till skolan. Att nån persedel saknades i förstone var förstås mer regel än undantag. Men just den här gången var det lögn i Brunflo att hitta den andra strumpan. För en gång skull lyckades inte heller min mor. Efter idogt letande tog hon så fram ett nytt par. Jag drog av mig min udda strumpa, och se där under satt ju maken!

(Några kanske känner igen den senare anekdoten från en kommentar jag skrev en gång på Rakotozafy.)