Även om anorna går långt tillbaka i tiden började det först kring 1990 att ta fart som ett folknöje. Under det här seklet har sen fenomenet formligen exploderat. I varenda håla vanpryds vägrenarna med skyltar, den ena anskrämligare än den andra, för LOPPIS, den ena mindre momspliktigare än den andra. ”Vart fan är det här landet på väg”, skulle Evert Bäckström ha sagt.
En som fattat vikten av att hänga på trenden är förstås smålänningen Kamprad:
Men att snobbaffärerna i trakterna kring Östermalm skulle ta intryck trodde man inte:
Jernis 
Bukowskis Kvalitetsloppis förefaller onekligen plånboksintressant! Ju.
Jo.
Loppis för mig är skinnsoffor med psoriasis och omatchade kaffekoppar. Jag ställer mig tveksam till att Charles lyckats skaka fram det.
Aha, här pratar vi Charles B., och i såna fall ”… lyckats skaka fram ENS det”. Eller?
Hahaha, lika sur och snipig som vanligt! 🙂
Ville bara meddela att jag är tillbaka…
Kram på dig Per! 🙂
BARA? Härligt! Fan vad jag har saknat dig! Massor av tillbakakramar på dig Barbro! 😀
Här hängde inte f d Vägverket med riktigt, att plocka ner alla domolovliga skyltarna efter vägarna….orken tröt tydligen. 🙂
Tror att flaskhalsen är återvinningscentralerna som inte har kapacitet att ta emot så enorma mängder med bråte.