Det hände sig vid den tiden när syndafloden var inne på sitt tredje dygn. Hustru kom hem på eftermiddan, ruskade av sig vätan, pussade mig ömt och log försiktigt:

– Vi har fått parkeringsböter

– Jaaaaaahappp, svarade jag med min blidaste stämma, så det har vi fått … helt kostnadsfritt?

– Njaae, inte helt … sjuhundra

– SJUHUNDRA!, replikerade jag med min näst blidaste stämma. Var stod du då?

– På vanliga stället – fast kanske lite på sidan om

– ”Lite på sidan om”. Det kan för böveln inte kosta sjuhundra, om det ens är kommunens mark, få se!

Botlappen var dyngsur trots plastinpackningen. Förutom det förtryckta kunde man då bara ana vad som stod under ”Gata/plats”, resten var blankt.

– Waidemstponsgalan … … aha, Waldenströmsgatan, den ligger ju i en helt annan stadsdel. Förstås nåt pucko som torskat och chansat med att dumpa lappen på en annan felparkerad bil. Men se den gubben gick inte!

Hittelappen torkade på kvällskvisten:

– Nämenvafan, det är ju vårt regnummer – det var det fräckaste, ren och skär förfalskning … … eller inte??? Hmm, var stod du nånstans IGÅR när du hade bilen?

– Bortanför gamla postterminalen

– Jaaaaaahappp – alltså på Waldenströmsgatan?

Här hade stackars Lappen, kilometer efter kilometer, under två ruskiga dar vettskrämt klamrat sig fast under den svepande vindrutetorkaren förgäves pockande på Hustrus uppmärksamhet.