Interiör från Jernkontoret 13, Londonspecial 1

London sägs bland annat vara Sveriges andra huvudstad och fjärde största stad. Kan nog stämma. Jag har aldrig bott där men besökt den flitigt, kanske 20 gånger genom åren, både för jobb och nöje.

Första gången, 1966, var jag elva år och åkte dit med föräldrarna via färja Göteborg–Hull. En upplevelse. Mest spännande var när jag olovandes smet iväg på stan för att köpa te i en specialaffär jag spanat in. Hur tunnelbanan funkade visste jag ju efter alla besök hos morfar och mormor i Stockholm.

Valutan var en något större utmaning för då gick det 20 skilling på ett pund och 12 pennysar på en skilling. Den brittiska valutareformen till decimalsystem kom 1973, bara 118 år efter den svenska.

Hösten 1979 besökte jag och exhustru den brittiska metropolen. Hemma i min ömma moders och systers vård lämnades vår knappt ettåriga Maria. Inget jag är stolt över idag. Att dom drabbades av en trestegs magsjukeraket gjorde inte saken bättre. Men vi hade det fint. Hotellet måste visserligen ha varit ett av Londons i särklass sunkigaste, rått och kallt med groteskt skitiga heltäckningsmattor och tapeter med ett fascinerande mönster av fuktrosor. När jag slog mig ner i sängen vek sig ett ben som den av allt att döma bara hade varit uppallad på. Hotellet var obemannat på kvällen så där fanns ingen hjälp att få. Behändigt nog fanns en vattenläcka i taket under vilken stod en strategiskt placerad hink som fick duga som reservben. Vattnet fick grannen under ta hand om.

Portobello Road med sin ”street market” var då som nu en turistmagnet. Då fanns dessutom fortfarande en hel del övervintrande hippisar som satte sin prägel på omgivningen. Gott om restauranger förstås, mest asiatiska. Vi provade en indisk, och valde för säkerhets skull ”extra mild”. Det visade sig vara en helt onödig försiktighetsåtgärd; tungan kan ju inte gärna bli mer än förkolnad. Den servile kypmästar’n försökte upprepande gånger att truga med mer pilsner. Tänk dig en korsning mellan Basil Fawlty och Peter Sellers rollfigur i den här scenen:

Vi avböjde heroiskt för att efteråt rusa till närmsta vattenhål och släcka den ohyggliga skorstensbranden.

5 reaktioner till “Interiör från Jernkontoret 13, Londonspecial 1

  1. Kunde aldrig ana att du är femfemma. Är själv mer åt det Björn Borgska och Ingemar Stenmarkska hållet till. Begick (trots det) Londondebut ett år FÖRE dig, minsann. 1965 – erhöll då första (prydnads-!)elefanten på zoo i London. Samlingen utökades sedermera – till idag runt 400. Visst finns det någon charmigt med London & England. Inte minst p g a en hel del engelska ”natti-natti”-påhitt – som det extremt sent övergivna valutasystemet.

    1. Jodå, och i år till och med dubbel. Extra knasig med andra ord. Och du, unge man, är alltså femsexa. 🙂

  2. Gyrot ägnade, som en ren hyllning till Jernis blogginlägg, helgen åt att besöka London. Själv är jag bara uppe i tre ynka besök och lika många olika fotbollsarenor.

    1. Då smiskar du mig med två arenor. Enda gången jag har varit på fotboll var faktiskt just på den resan 1979. Tror det var på Chelseas hemmaplan Stamford Bridge (mot Kristallpalatset??). Minns att vi hade riktiga höjdarplatser, dvs längst upp på läktaren i höjd med ena kortlinjen. Ett mål lyckades jag se i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s