P Floyd hade konsert i går kväll i Gävle Konserthus. För en gångs skull fick vi ett ryck. Klockan sex kollade jag på nätet om det fanns platser kvar. Jorå. Uthämtning på plats halv sju och sen en timmes väntan.

Men inget undantag utan regel. För att kunna gå på konsert krävs nästan alltid en årslång förberedelse. Trist att inte spontanitet får styra. Musik förmedlar känslor och därför kan det vara ganska finurligt om man just då känner för musik.

Men vi hade haft benröta för det visade sig vara så gott som fullsatt. Platser nästan längst bak gjorde inget utan tvärtom, för där är ljudet bäst. Konserten var fantastisk med fenomenala musiker. Skön inledning med Gammal fäbodpsalm (P F är från Dalarna) på två syntar och därefter fullt ös med enbart mäktiga Pink Floyd-verk i suggestiv ljussättning.

Saxofonisten fick gång på gång nackhåren att resa sig av vällust och näst sista låtens tre–fyra minuters gurasolo var bland det ”värsta” jag hört. Här pratar vi gitarrporr.

Jernis och Hustru i vimlet

Vissa fnyser med förakt åt coverband, vare sig dom spelar musik av olika kompositörer eller som här från enbart en källa. Men faktum är att en av världens största, mest aktade och kritikerrosade orkestrar är ett rent coverband: Berliner Philharmoniker.