Höftoperationen skedde alltså i måndags. Jag har ju varit med förut och bland annat förundrats över sövningen: smack så är man borta. Testade den här gången av ren nyfikenhet om det skulle gå att fördröja förloppet några tiondels sekunder med ren jernvilja – inte en suck utan just smack, igen. Rutinerat hade jag smugglat med nikotintuggummi i örngottet för att ha det bekvämt tillhands på uppvakningen där man får ligga nån timme innan återfärden till avdelningen och salen.

Grabben i sängen bredvid led av reumatism och var inne på andra höftservicen. Han visade stolt upp sin utnötta höftledsprotes, en praktpjäs i blänkande metal som skulle sitta som gjuten på vilken souvenirvägg som helst. Elva år hade den hållit.

Öronproppar gillar jag inte. Än mindre gillar jag att ligga sömnlös i en såsom resonanslåda oklanderligt verkande fyrbäddssal. Jävla vad alla snarkade, utom jag förstås. Likt en ostämd orkester påstod damen i sällskapet (multisexsal :-D). Hmm, jag kanske inte var så oskyldig trots allt; det där med atonalt framförande kändes bestickande.

Fortfarande, sex dygn efter operationen är det lögn i den att ligga annat än på rygg. Försöker jag vila på en sida, även den oopererade, känns det precis som jag skulle ha en stor jämrans metallkula i högerhöften, vilket i och för sig inte alls är särskilt konstigt med tanke på att jag har en stor jämrans metallkula i just högerhöften. Ett järn eller två i andra benet hjälper föga. Men kroppen kommer säkert att vänja sig med tiden.

Den kvinnliga salkamraten, som kom in på onsdagkvällen, förtäljde glatt, alltså före sin operation, att hon absolut inte kan sova på rygg. Senast det begav sig var visst 1987. Hoppas bara för hennes skull att det aldrig är för sent att lära i övre medelåldern sig befinnande damer ligga.

Inför min operation sades det att den skulle ske under lokalbedövning och intagande av försvarliga mängder lugnande medel; morfin är en lågoddsare. Fast i sista stund ändrades ordinationen till sövning på grund mitt ”medicinska bagage”, dvs gedigna sjukdomshistoria. Synd, i alla fall att döma av vad den kvinnliga salkamraten berättade när hon, sannolikt fortfarande i höjd med Långe Jan, återkom till oss efter operationen. Det var bland det häftigaste hon varit med om. Läkarna hade skurit, mejslat och sågat – slafs, krasch och gnissel – allt medan vibrationer och ristningar fortplantades genom skelettet. Bara så ljuvligt!

Kisseriet var ett litet bekymmer, fast inte första dygnet då jag låg med en katet. Himla bekvämt. När dom sen ryckte den var det till att börja med kissa i flaska som gällde. Jag vet inte om det är en fysiologisk eller psykologisk spärr, men jag har aldrig varit särskilt framstående i just den grenen. Efter många försök lyckades jag trots allt klämma fram en dec eller så, dessvärre med merparten utanför flaskjäveln. Visserligen ganska varmt och skönt allra först. Men inga problem, syster Märta och syster Clark (Gable), eller om det nu var syster Lech (Wałęsa), kom raskt till undsättning med våta tvättlappar och torra lakan.

Syster Clark och syster Märta har just bäddat torrt