Det var ett tag sen jag hackade på mina mottrafikanter. Hög tid igen alltså.
Ekokörning – förlåt, eco driving ska det förstås vara, vi bor ju gubevars i Sverige, världens nav – kan det va’ nåt? Jo’rå. Fast bilkörning kan förstås aldrig bli miljövänlig, bara mindre miljöovänlig. ”Eko-” bör alltså inte tolkas som ekologi utan snarare som här:
Säg att man, istället för att utnyttja bilens rörelseenergi genom att släppa på gasen och rulla avstannande framåt, bromsar tvärt från 50 till 20 km/h när ett hinder nalkas. Hur stor blir då energiförlusten? Om vi antar att Mr Swansons Volvo snittar 1500 kg kommer man raskt fram till:
1500(502−202)/(2·3,62) = 0,12 MJ
Värmevärdet för en liter bensin är knappt 33 MJ, av vilket cirka en tredjedel kan utvinnas som mekanisk energi, vi säger generöst 12 MJ. Energiförlusten ovan motsvarar alltså ungefär 1 cl, en ynklig skvätt kan man tycka i förstone. Fast om vi vidare antar att man under en mils stadskörning vid en förbrukning av litern jämt gör denna manöver 20 gånger vid hinder och hörn, så blir summan av kanelen plötsligt 20 cl, dvs 20 % av totalförbrukningen går åt för att bekosta det höga nöjet att tvärnita. Nu kör ju inte alla så, men en sparpotential på 10 % verkar ändå rimlig.
Men det finns mer att hämta. Ett aggressivt körsätt är för det mesta förknippat med högre hastigheter och därmed än större bromsförluster och leder dessutom betydligt oftare till att man måste stanna helt i stadstrafik. En explosionsmotor har notoriskt dålig verkningsgrad vid start från stillastående, varför den sörplar i sig monstruösa mängder just då. Sämre verkningsgrad har man också vid körning på fel växel, i de flesta fall för låg för att så fort tillfälle ges kunna accsa som en flamberad banan. Sammantaget finns här säkert minst 10 % ytterligare att spara.
På landsväg då? Bränsleförbrukningen ökar typiskt med ca 20 % när hastigheten ökar från 90 till 110 km/h (källa: Gröna bilister). Bland fortkörarna finns som bekant dessutom högvis med plattnackar som gör hastiga, energiförslösande inbromsningar strax bakom framförvarande väglöss och sen kan ligga där i flera kilometer på högförbrukande omkörningsväxel och slicka röv. Slutsats: den totala sparpotentialen lär vara väl så stor som i stan.
,,,,”plattnackar”…. Lysande!!
Kollade om du har räknat rätt och det stämde, så klart! 🙂
Härligt, då kan jag känna mig lugn. 😉
Jag har ett förslag. Varje riksväg skall ha en bifogad cykelväg, åtminstone ett par mil ut från större städer (ja, Borlänge räknas i detta fall som stor och större än t.ex. Spraxkya).
Helt rätt. Gävle är faktiskt riktigt duktiga vad gäller cykelbanor.
Gustav Vasa lär ha haft långt gångna planer på att göra Spraxkya till Dalarnas residensstad, men det sprack visst på att varken han eller Göran Persson d ä kunde uttala det. För övrigt en rensare i alfapet, om egennamn tillåts.
Norge har sin gulebøj.
Söder om Söder i Sthlm har vi Tvärbanan.
Dagens Eko från Kungliga Hufvudstaden.
Helt obegripligt att den inte räknas som skenfrukt. Här i Gävle får vi nöja oss med en botaniskt mindre spektakulär variant: stambanan.