Visst blir man inspirerad av alla fantastiska idrottsmän och -kvinnor i OS. Simmarna beundrar jag särskilt, vilket jag tidigare varit inne på både här och där. Tänk om man skulle satsa på en oldboyskarriär!

Ett dilemma är dock att jag bara fixar att ta mig fram med nåt som med viss välvilja kan liknas vid bröstsim, där starten som bekant sker genom att dyka ner i vattnet, vilket är nog så otäckt. Nä, ska det bli nån ny karriär får jag lära mig ryggsim, i vilket fall jag tryggt kan ta vägen ner i bassängen via stegen och känna efter om det är för kallt. Simsättet har dessutom den stora fördelen att man är vänd med näsan över vattnet. Och fan ta den mört som plaskar i banan bredvid.

En inte obetydlig begränsning i tävlingsutbudet är dessvärre att jag på sin höjd klarar kort bana; efter max 25 meter måste jag nämligen pusta ut en smula. Eller är det tillåtet att hänga på banmarkeringssnörena?

Stilig badkruka som charmerar damerna på läktaren och skyddar mot vatten i öronen.

Givetvis ska jag ha en stab bestående av fystränare, tekniktränare och mental tränare, framförallt den sista för att peppa mig när jag ska doppa mig. För teknikträningen tänker jag mig Hans Chrunak, bara han lovar att hålla sig till torrsimsövningar. Förresten behöver jag kanske ingen fystränare, med tanke på de förnämliga fysiska företräden jag redan besitter.

Sen har jag ju sett hur simmarna, i synnerhet dom manliga, suger in vatten i munnen och så där helcoolt sprutar ut det som blåvalar när dom efter loppet ”badar av”, som vi simfreakar säger. Men så får dom fantastiskt blekta, blixtrande vita tänder också. Såna vill jag också ha, så en barsk klortant som håller koll på mitt bassängvattenfrustade ska dessutom ingå i staben. Här räknar jag med att Hustru är behjälplig. Fast nån avbadning blir det verkligen inte frågan om; kallsuparna under loppet lär gott och väl räcka till.