Interiör från Jernkontoret 16

Hur många gånger har du stått i andra tankar när du ska raka dig? Ja, alltså om du är kille … eh, eller för all del tjej. Plötsligt står man där med skägget i brevlådan och hela handen full med raklödder, lagom för ett talibanskägg. Att få in fanskapet – löddret, inte skägget – i sprejflaskan igen är bara att glömma. Den perfekta överkonsumtionsförpackningen, löddermånglarna jublar.

Det är inte bara det att förpackningen är bedräglig, även innehållet i sig känns onödigt. Ska sluta med dumheten, vanlig tvål duger gott. Visserligen innehåller väl löddret nåt blodstillande – utifall det skulle olyckas. Sånt kan man också avvara. Som plåster på såren får man lägga plåster på såren.

Det finns en snarlik, minst lika undgänglig produkt: sprejgrädde gjord på de allra finaste kemikalierna. Faktiskt misstänkt liknande, antagligen bara smakämnet som skiljer, om ens det. Lägger sig inte precis som bomull i kistan men hämmar effektivt det blödande magsår som ingår i upplevelsekonceptet.

***

Häromdan slank Hustru in i en begagnataffär för att leta efter en ordbok. Jag slank efter, av helt fri vilja, nota bene. Det vilar trots allt något sympatiskt över såna affärer, återanvändning är bra. Halva priset på kläder erbjöds, tänk om man skulle tjacka en schysst kavaj. Det ingår i alla fall i min högskoleuniform och jag gillar kavajer, lediga, med massor av fickor där jag kan förvara det mesta som damer tvingas släpa på i sina handväskor, undantaget läppstift, tamponger och dylika täcka förnödenheter. Jag hittade en rutig i finaste ylle; satt som en smäck – i den mån nu en kavaj kan sägas göra det – på min muskellösa överkropp.

Hustru tillkallades. Brutalt konstaterade hon att jag redan har en exakt likadan hängande i klädkammaren sen tjugotalet år. Nåväl, redan på den tiden måste jag alltså ha varit begåvad med precis samma utsökta smak som i dag. Med förevändning om en perfekt passform utverkade jag emellertid tillstånd att prova den igen. Så skedde, varvid Hustru avslutade köpeförhandlingen med ett rått flatgarv samt en finstämd recitation av ”Pappa, jag vill ha en italienare”. Det bidde ingen kavaj.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s