Så har vi äntligen fått tända den, den stoltaste av alla fina svenska jultraditioner (då menar jag inte Gävlebocken) – och det är inte en dag för tidigt! Snarare en dag för sent, men så fick vi den först i går. Och tänk vad roligt för Arne! Förut var det på nåt vis nåt han saknade. Det kan man ju förstå, särskilt såsom varande den misstänkte halvtysk han faktiskt är, precis som julgranen.