Människans bästa vän är hunden, i migrationsminister Tobias Billströms fall närmare bestämt pudeln. Två rasrena praktexemplar i en och samma intervju är imponerande – snart dags att söka medlemskap i Svenska Kennelklubben?

Nu behöver man inte vara nån Einstein precis för att finna pudlarnas kärnor. Den blonde, blåögde lille mannen gör förstås allt för att i rollen som den öppna smygrasismens egen tamburmajor få sitta kvar på den bekvämt stoppade taburetten och låta sig väl smaka vid maktens ljuvligt doftande grytor.

 Sådan herre …

Märkligt uttryck egentligen, ”pudelns kärna”. Frågorna hopar sig. Hjärna vore ju mer begripligt, men vadå kärna? Är det gallan, tolvfingertarmen, övre magmunnen eller nån annan del av den livligt trafikerade inälvsdalen som avses. Och varför just pudelns? Om nu pudlar är begåvade med en kärna, oavsett vilken, måste väl detsamma gälla för labradorer och dobbermanpinschrar, eller för all del nästan vilka djur som helst, i alla fall däggdjur såsom elefanter, bävrar och silkesapor?

Däremot är det betydligt lättare att fatta vad uttrycket ”göra en pudel” anspelar på. Den som officiellt tvingas be om ursäkt efter att ha gjort bort sig förväntas nämligen, fortfarande officiellt, skämmas som en hund, i synnerhet om det är landsfader Reinfeldt själv som tar en i örat. Då är vi visserligen delvis tillbaka till mysteriet ovan. Vad är det för särskilt med pudeln, varför inte ”göra en dobbermanpinscher”? Tja, tänk själv hur jävla skämmigt det måste vara att med sin sadistiskt lagda husse eller matte trippa omkring med en så fenomenalt fjollig frilla:

… sådan hund.