Jag har berört ämnet tidigare, men det förtjänar att utvecklas en smula. Ämnet ifråga är Hustrus och min högst olikartade syn på kosthållning eller, som Hustru väljer att se på saken, min högst egenartade syn på kosthållning. Jag får motvilligt erkänna att hennes syn nog får anses vara den som anses helt normal i helt normala svenska hem, till vilken grupp av ansedda svenska hem även just vårt hem i ganska många avseendet trots allt får anses höra.

Min syn är således mer apart. Skiljelinjen är inte alls, som man i förstone kan förledas tro, provegetariskt visavi proanimaliskt . Skiljelinjen stavas SMÖRGÅS. Mackaper, så kallar Hustru mig, konstig Mackaper. Medan hon ser bröd som tilltugg till den lagade maten, till och med angeläget sådant till vissa rätter, förfäktar jag den uppfattningen att den lagade maten ska betraktas som en gastronomisk accessoar, som förvisso kan vara piffig men likväl i högsta grad undgänglig, till den läckra och närande smörgåsen. Fast det ska inte vara kvadrupla kreationer à la Dagobert, med en bättre trerätters emellan, det är bara snobberi, utan enkla, möjligen dubbla, mackor, helst med ost, XXO.

Bröd ger råg i magen.

Soppa gillar jag skarpt. Om den dessutom är god gör inget, tvärtom. Soppans främsta förtjänst är att den även av människor ansedda såsom helt normala brukar förtäras tillsammans med flera smörgåsar. Härigenom kan jag, inledningsvis, lätt trycka i mig upp till fyra–fem mackor och fortfarande anses så gott som fullständigt normal. Ett par tre till går också fint, utan att bli alltför grovt påhoppad. Visst, rågbrödsmåttet är nu visserligen fyllt till rätt skaplig råge, men det är ändå inte tillnärmelsevis lika sjukt onormalt som samma antal exempelvis skulle vara tillsammans med en klick fiskgratäng.

Morgonritualen, som nog vid närmare eftertanke får klassas som en tidig förmiddagsritual, består av mackbredning, både för frukosten och för lunchlådan till jobbet. Jag jobbar bara 80 % och kan därför börja i tiosnåret. Goda dagar blir det soppa till lunch, i vilket fall ritualen förlängs märkbart.

Förutom ganska många mackor och grapefruktjos består min frukost av yoghurt och flingor, inte så mycket kanske, men ändå. Alltså för det mesta, utom när någon på högskolan mycket opassande fått för sig att lägga ett morgonmöte i vilket jag förväntas delta. Det är förstås jävligt segt, men man får ta det onda med det goda. Det goda är att då tar jag tillfället i akt att kombinera frukost och möte, och på ett frukostmöte kan man ju inte gärna sitta och gegga med yoghurt, hur skulle det se ut? Särskilt som övriga deltagare betraktar mötet som ett högst ordinärt, fullständigt frukostfritt förmiddagsmöte. Lite stil har man ju. Den utvidgade brödransonen för att kompensera bortfallet av yoghurt och flingor både förlänger och tidigarelägger ritualen en del.

Riktigt maxat blir det förstås de gånger det hampar sig att jag både har morgonmöte och sopplunch, ungefär som när månen och solen samverkar till springflod. Då gäller det att gå upp extra tidigt för att hinna med. Ivrigt påhånad av en mjuggt leende Hustru. På senare tid har trakasserierna tagit sig nya uttryck, märk väl utan att för den skull de gamla övergivits. Exempelvis har hon hotat med att hämta kameran, bara en sån sak.

För att sammanfatta kan man säga att jag jobbar hårt för den pannordiska saken: käkar svenskt knäckebröd och finskt surdegsbröd som vore jag dansk eller norsk.