Om sommarens vedermödor har den fine och viktige poeten Bengt Sändh diktat lågmält och stämningsfullt:

Vals om sommaren
Nu är den förbannade sommaren här,
en obeskrivlig plåga.
Svettig och dammig och slö och tvär,
torteras jag av sol:

Skriven långt före uppkomsten av moderna påfund såsom Allsång på Skansen och herrar Ledin och Gessle tar Sändhs centrallyriska betraktelse stilsäkert upp de verkligt klassiska sommarplågorna. I själva verket är verket samtida med Carl-Anton, vilket framgår av den sjunde strofen som i sin subtila datering kontrasterar mot de i övrigt sparsmakat tidlösa motiven. Ett spännande grepp som i all sin enkelhet skapar ett hisnande tidsperspektiv.

Fast jag måst erkänna att jag gillar sol och värme, i måttliga mängder. Nu föreligger knappast nån större risk för överdosering vad just det beträffar så länge man håller sig inom landets gränser. Inte heller stör mig getingar och mygg särskilt mycket, givet väl så måttliga doser. Möjligen fästingar då. Hösnuva och pollenallergier varken lider eller njuter jag av. Inget kladdande med glass. Och radion och teven får vara av. Nej, sommaren är bra, inte mycket att klaga på. Att grapefruktjosen har en benägenhet att bli aningen för söt är en smäll man får ta. Vådan av Floridas sommarsol.

En större olägenhet än jossötman är hasselhäcken. 25 jävla löpmeter, minst. Växer som ogräs, rena energiskogen. Två klippningar per sommar. Från EU lär det vara möjligt att erhålla särskilt stöd för forskningsprojekt inom områden av stor betydelse för unionens utveckling. Vad kan vara mer angeläget än att äntligen få det slutgiltiga svaret på den omstridda frågan hur hög en hasselhäck i växtzon IV kan bli? Som av en händelse råkar Gävle ligga i just växtzon IV.

Häcklad häck.

En en-kubiks byggsäck är perfekt för att samla och transportera trädgårdsavfall till Gävle kommuns nya fina återvinningscentral. Sitter som gjuten i skuffen.

Ger mig fan på att det var just hassel som växte kring Törnrosa: ”… och häcken växte kämpahög, kämpahög, kämpahög, och häcken växte kämpahög, kämpahög.” Fast egentligen tror jag inte så mycket på den där storyn. Att tösen sov i hundra år må vara hänt, det kan jag till nöds köpa. Men att nån skulle kunnat forcera en vildvuxen hasselhäck som efter ett helt sekel borde ha nått ett Amazonasliknande tillstånd håller bara inte. Definitivt inte en vacker prins med frökenfingrar och vågor i håret. Inte en suck. Möjligen Tarzan, om han av oklar anledning skulle anse det vara värt besväret för en ungmö på 117 vårar.

Lika mycket som jag ogillar häckgörat gillar jag att sköta om min miniblomsteräng med vilda växter. Liksom häcken klipper eller slår jag den två gånger per säsong. Just nu är den nysnaggad efter att för- och midsommarblommorna blommat ut. Så gott som rubbet ryker med, förutom de stolta vägtistlarna och åkervädden, till båtnad för humlorna, liksom den gängliga gårdsskräppan, en mindre tistel vad den nu hette och så den lilla blodroten. Jag inbillar mig att på en betesäng ratas alla dessa av boskapen, vilket min slåtter är tänkt att efterlikna eller ersätta. Lite mynta sparade jag också, för kockeriet.

Skräppa, tistel och vädd.