Fallen tår för tand

I våras sprack en kindtand. Karius och Baktus kilade givetvis oförväget ner för att inflammera och ta kål på pulpan, och lyckades sammanfattningsvis mycket väl i sitt uppdrag. Urborrning/rensning/provisorisk fyllning följdes ganska snart av en ny inflammation. Proceduren upprepades och så i september var det dags för den slutliga rotfyllningen – som jag hade väntat! – med kronan på värken planerad att monteras på halvannan månad senare.

Efter några veckor körde dessvärre inflammationen igång igen så smått. I förra veckan stod den så i full höstblom. Bort med rotfyllningen igen, men där fanns inga som helst spår av illasinnade bakterier! Vid ännu ett besök hos tandläkaren dagen därpå konstaterades en ny spricka, ehuru i en annan tand, lika stendöd som den förra, fast längst in i överkäken. Efter de välbekanta stegen borrning/rensning/provisorisk fyllning och kunde jag åka hem för att fundera om jag skulle behålla tanden till priset av tio lök, inklusive krona. Det hela resulterade i att det skulle jag nog inte.

karius och baktus

En del tänder, särskilt kindtänder, kan vara rätt besvärliga att få bort. Till just den delen visade sig den numera hädanryckta tanden, salig i åminnelse, höra när jag på nytt besökte Folktandvården i går. Den knappa timme operationen tog är ändå långt ifrån mitt flera år gamla pers. Den kvalmiga sommardag det begav sig fick tandvårdspersonalen efter avlägsnande av ungefär halva tanden tillfälle till en lika välförtjänt som försenad lunch medan jag stack emellan med en inbokad förrättning hos min frisör. I morgon bär det av igen, alltså inte till frisören, för att göra om den rotfyllning som åkte ut med badvattnet. Går som tur är på garantin. Den tanden tänker jag mig fortfarande ha kvar, med en krona, fast till avsevärt lägre kurs.

När man har tagit bort en tand blir det som bekant en ordentlig grop som tar flera månader på sig att växa igen. Under tiden samlas allt möjligt smått och gott. Den nya gropen efter kindtanden är kraterliknande, varför jag i morse kunde pilla ur en hel, från gårdagkvällens ranson påpassligt sparad jordnöt. Apropå nöthamstring så bar det sig en gång inte bättre för en till mig bekant professor då han dristade sig till att se på teve och äta jordnötter, alltså samtidigt, i det att han vid själva ilassningen råkade missa munnen och istället hivade upp en nöt långt in ena näsborren, i trakten av tillhörande bihåla. Lyckligtvis lyckades läkaren till slut lirka ut nöten, utan något avancerat kirurgiskt ingrepp.

Det är förresten samma legendariska KTH-professor som jag tidigare rapporterat om, han som bestämde sig för att undersöka om det gick att cykla nedför Arkitekturhusets stentrappa. Jodå, det gick – visade det sig. Fast inte så bra, för någondera part. För all del, trappan klarade sig väl nästan helskinnad, avgjort sämre gick det emellertid för såväl cykel som professor. Om den vårdgivande instansen var densamma som i fallet med den försvunna jordnöten vill jag låta vara osagt.

En reaktion till “Fallen tår för tand

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s