Telefonkiosker är både kultur och kult – ren urkult kan man faktiskt påstå, om man vill. Det vill jag. Redan i våras rapporterade DN om Londonbornas fiffiga användning av uttjänta telefonkiosker, ja förutom som omklädningsrum för den lokale Stålmannenrepresentanten förstås:
Mikrobibliotek, en strålande idé! Fast varje modern bibbla med självaktning erbjuder självfallet multifunktionalitet. Det ena utesluter ju inte det andra, minst av allt i London, där man, enligt en artikel häromdagen i samma svenska regeringsorgan, även börjat med wi-fi i telefonkioskerna. Det fick uppenbarligen också stockholmarna att tända till. Dom hade väl inte tyckt att det där med böcker ändå var riktigt deras pryl, i synnerhet inte kiosklitteratur:
För att uppnå den riktiga retrokänslan bör det givetvis i varje wi-fi-försedd telefonkiosk finnas en smålandspung med gamla 25-öringar varur man var 18:e sekund – om än med viss framförhållning – nödgas plocka upp ett mynt och plutta i springan på den väggfasta automaten för upprätthållande av kontinuerlig internetförbindelse och undslippande av en hiskelig, tinnitusframbringande ton som varnar för periodens slut.
Daterad telefonautomat i stationshuset Hennan vid Sveriges Järnvägsmuseum, som Rut och morfar Jernis besökte i går för att drömma oss tillbaka till svunna tider, före avregleringen, då järnvägsnätet ännu fungerade (foto: morfar Jernis).
Men det gäller för kommunen att vara på tå, för som tidigare meddelats här i bloggen är posten redan på g.
Jernis 
🙂
Man kan använda en telefonkiosk som lägenhet, för att inte säga våning, också. Billigt, lättstädat och (på sätt och vis) lättmöblerat. Visserligen kanske tvungen att sova stående eller i alla fall lutande, ja kort sagt lutande stående. Men vad gör väl det? Syrran på besök i Paris skådade en sådan liten behändig våning, förmodligen på fin adress. Men hon hade inte kamera med sig. Och sedan glömdes det bort. Här hemmavid var det annars inte så himla längesen, mitten/slutet 90-talet, som ju rikets samtliga telefonkiosker spelade/kunde spela en stor roll i Timmels tv-upptåg På Rymmen. Och på den tiden var de ju fortfarande mååååånga och yuppienallarna ganska få. Nu går ju nästan alla människorna omkring med sådana där mannicker, yuppienallar …
Vad kul att du är tillbaka på bloggbanan igen, Bengt! 🙂 Har känts lite småensamt här ett tag. Jag kommer givetvis att titta in till dig för att roas av dina nya inlägg. Förresten, en eller annan lutare har man väl tagit sig, fast aldrig bokstavligen, i en telefonkiosk. Det är väl numera bara såna som du och jag som har äkta yuppienallar, alltså såna som det nästan bara går att ringa med.