Fast ibland blir det varken eller:
”I never had sex with that woman.” (William Jefferson Clinton)

Efter den lätta uppmjukningen går vi raskt vidare till påståendet ”Jag ljuger aldrig.” Sant eller falskt? Fundera gärna en smula innan du läser vidare.

Om svaret skulle vara sant, dvs. att vi verkligen har med en sanningssägare att göra, bekräftar det svaret sannheten i själva påståendet. Om svaret skulle vara falskt, dvs. att vi har med en lögnare att göra (åtminstone på hobbynivå), bekräftas det svaret av falskheten i själva påståendet. Oavsett svar leder det därmed till en självbekräftande rundgång och påståendet i sig blir helt meningslöst.

Det spelar alltså ingen roll om påståendet, å ena sidan, görs av Moder Theresa eller Mahatma Gandhi eller, å andra sidan, av Janne Vängman eller Donald Trump. Utan någon yttre observatör (för sant intygande typ Gud) som kan avgöra det faktiska förhållandet blir snömoset detsamma.

… och om inget oväntat inträffar lär maestro lätt försvara titeln innevarande år.

Du kanske tycker att det bara är djupsinnig filosofi. Nejdå, resonemanget tillämpas i praktiken också, exempelvis i bestämmelser att myndigheter inte får granska sig själva utan av en högre instans. Fast vem granskar den jättehemligaste delen av underrättelsetjänsten (”storebror”) som har till uppgift att granska allt annat inklusive den blott småhemliga del av underrättelsetjänsten (”lillebror”) som står under folkvaldas insyn?

På liknande sätt förhåller det sig med påståendet ”Jag ljuger alltid.” – fast tvärtom, det är självmotsägande. För om det vore så att vi har med en notorisk lögnare att göra är påståendet å ena sidan sant medan sannheten i själva påståendet å andra sidan gör det falskt.

För den som orkar med ett till exempel på språkets logiska krumbukter och ordets makt över tanken rekommenderas Jernis paradox.