Moderna stekpannor är ett gissel. Efter bara några månaders användning börjar deras främsta egenskap, minimal risk för faststekning (”non-stick” på mondän utrikiska), att påtagligt degraderas. Den enda fördel som så småningom återstår är lägre vikt, om ens det, för numera finns gjutjärnspannor i lågviktsutförande.

Mina stekpannor, modell Matador från Hackman (numera Fiskars), med keramisk, ”non-stick” Ceratec-beläggning har jag haft fem–sex år och utgör därvidlag inget undantag. Sedan lång tid har de följaktligen varit föremål för en växande irritation. Till slut tröttnade jag på det eländiga bottenskrapandet, men vad göra? Köpa nytt? Jag vägrar. En gjutjärnspanna är å andra sidan en livstidsinvestering som även skulle kunna komma kommande generationer till gagn till full belåtenhet. En livslängd på sin höjd en tiondel är bisarrt, ett av otaliga exempel på vårt ohållbara konsumtionsmönster till fromma för den heliga tillväxten.

Hackman Matador

På nätet fann jag inga upplyftande, revolutionerande tips. Efter att ha vispat runt några varv i pannloben bestämde jag mig för ett brutalt experiment. Risken för ett sorgligare skick än det i vilket stekpannorna redan befann sig föreföll hur som helst minimal. Innan jag fortsätter vill jag varna eventuella köksredskapsfundamentalister för känsligt innehåll (”trigger warning” på samma hippa utrikiska).

Längst in i städskåpet hittade jag en sedan decennier försummad flaska Häxan, alltså gammal hederlig kopparputs. Som verktyg fick en kökssvamp med vitt skurlager, dvs. utan slipmedel, träda i tjänst. Efter en hel del gnuggande såg stekytorna ut som, om än inte helt nya, så i alla fall bra nära. Påföljande provstekning utföll också till full belåtenhet.

I efterhand kom jag på att jag som förbehandling, före den bryska Häxanbearbetningen, borde ha provat att luckra upp avlagringarna i stekpannornas botten med den gamla hederliga ugnsrengöringsmetoden. I den stryks såpa på ugnens väggar och botten, upphettas sedan och torkas slutligen, tillsammans med det upplösta sotet, bekvämt bort med blöt trasa.

Jag fick dock strax tillfälle att testa även såpans magiska egenskaper, detta efter stekning på hög värme av vitkål med lite sirap tillsatt, en i sammanhanget vanlig smakförstärkare. Socker är nog en stekpannas fiende nummer ett, och mycket riktigt fanns efter ihärdig diskning med vanligt diskmedel fortfarande ett fastbränt lager sirap kvar. Icke förty, efter några minuters kokning/bränning av en blandning med lika mycket flytande såpa som vatten, gick det sedan galant att diska bort också de förkoksade sirapsresterna.

Varning: Vid rengöring av pannor med ”non-stick”-beläggning av teflon eller motsvarande polymer är kopparputs inget att rekommendera, möjligen såpa, men här lovar Orsa kompani ingenting bestämt.