Moderna stekpannor är ett gissel. Efter bara några månaders användning börjar deras främsta egenskap, minimal risk för faststekning (”non-stick” på mondän utrikiska), att påtagligt degraderas. Den enda fördel som så småningom återstår är lägre vikt, om ens det, för numera finns gjutjärnspannor i lågviktsutförande.
Mina stekpannor, modell Matador från Hackman (numera Fiskars), med keramisk, ”non-stick” Ceratec-beläggning har jag haft fem–sex år och utgör därvidlag inget undantag. Sedan lång tid har de följaktligen varit föremål för en växande irritation. Till slut tröttnade jag på det eländiga bottenskrapandet, men vad göra? Köpa nytt? Jag vägrar. En gjutjärnspanna är å andra sidan en livstidsinvestering som även skulle kunna komma kommande generationer till gagn till full belåtenhet. En livslängd på sin höjd en tiondel är bisarrt, ett av otaliga exempel på vårt ohållbara konsumtionsmönster till fromma för den heliga tillväxten.
Hackman Matador
På nätet fann jag inga upplyftande, revolutionerande tips. Efter att ha vispat runt några varv i pannloben bestämde jag mig för ett brutalt experiment. Risken för ett sorgligare skick än det i vilket stekpannorna redan befann sig föreföll hur som helst minimal. Innan jag fortsätter vill jag varna eventuella köksredskapsfundamentalister för känsligt innehåll (”trigger warning” på samma hippa utrikiska).
Längst in i städskåpet hittade jag en sedan decennier försummad flaska Häxan, alltså gammal hederlig kopparputs. Som verktyg fick en kökssvamp med vitt skurlager, dvs. utan slipmedel, träda i tjänst. Efter en hel del gnuggande såg stekytorna ut som, om än inte helt nya, så i alla fall bra nära. Påföljande provstekning utföll också till full belåtenhet.
I efterhand kom jag på att jag som förbehandling, före den bryska Häxanbearbetningen, borde ha provat att luckra upp avlagringarna i stekpannornas botten med den gamla hederliga ugnsrengöringsmetoden. I den stryks såpa på ugnens väggar och botten, upphettas sedan och torkas slutligen, tillsammans med det upplösta sotet, bekvämt bort med blöt trasa.
Jag fick dock strax tillfälle att testa även såpans magiska egenskaper, detta efter stekning på hög värme av vitkål med lite sirap tillsatt, en i sammanhanget vanlig smakförstärkare. Socker är nog en stekpannas fiende nummer ett, och mycket riktigt fanns efter ihärdig diskning med vanligt diskmedel fortfarande ett fastbränt lager sirap kvar. Icke förty, efter några minuters kokning/bränning av en blandning med lika mycket flytande såpa som vatten, gick det sedan galant att diska bort också de förkoksade sirapsresterna.
Varning: Vid rengöring av pannor med ”non-stick”-beläggning av teflon eller motsvarande polymer är kopparputs inget att rekommendera, möjligen såpa, men här lovar Orsa kompani ingenting bestämt.
Intressanta iakttagelser, även gjorda av migas. Som ung amatörkemist använde jag alltid syra till olika rengöringar. Salt- eller svavelsyra bet på nästan allt. Men det var på den tiden man gick till apoteket och köpte koncentrerad syra i bruna halvlitersflaskor fastän man bara var tio år.
Gjutjärnspannor i lågviktsutförande? Det låter märkligt. Vad är järnet uppblandat med? Den frågan sitter som en smeck för järnis, förlåt jernis.
Apropå ”det som kletar fast mest i pannan” använder jag denna metod för att analysera en matbits eventuella näringsvärden. Ju mera klet, desto sämre käk är min arbetshypotes. Och mest klet av alla mina vetenskapligt korrekt utförda provstekningar orsakar falukorv. Under vissa stekningar måste flera stekspadar användas, ity det på bara en minut bildas ”tjocka drivor av klet” på spadarnas framkant. Drivorna blir snabbt så tjocka att det blir omöjligt att få in spaden under en korvskiva. Ny spade är enda räddningen.
Senaste falukorvsstekningen krävde fyra stekspadar. Dessa gick inte att diska på vänligt sätt. Jag testade då svavelsyra. Jäklar vad den bet. Bara plasthandtagen blev kvar, metallspadarna upplöstes i atomer och är nu på väg ut mot Östersjön. Så det kan gå.
Tja, svavelsyra är förstås ingen i köket vanligt förekommande förening, varken som ingrediens eller diskmedel, men synd på stekspadarna. Du får fråga hos din regionale ICA-handlare om de möjligen för stekspadar i syrafast stål lämpade för amatörkemister. Billigare är kanske att köpa falukorv med högre kötthalt och därmed lägre mjöl-/vattenhalt. Jag äter nu inte kött själv, men stekning av dylik korv år barnbarnen har gått utmärkt, även i mina förfallna pannor.
🙂