Triggervarning: ”Vänsterliberal smörja.”
Knappt fem år har gått sedan treårige kurden Alan Kurdi hittades drunknad på en strand vid Medelhavet. Bilden spreds över världen, flyktingopinionen svängde, insamlingar slog rekord. Inte desto mindre upprördes vissa istället av upprördheten, däribland signaturen David som på den SD närstående sajten Avpixlat kommenterade: ”Ändå verkar en stor del av folket reagera precis lika hysteriskt känslomässigt som PK-nomenklaturan vill: Ett barn! Oj, vi måste ta hand om det!”
Brunsmetning.
Stora strömmar av flyktingar från krigets Syrien tog sig under samma höst bland annat till Sverige. ”Lyxflyktingar” enligt järnrörspikadoren Kent Ekeroth, vid den tiden sverigedemokratisk riksdagsman. Sverige fick en ”flyktingkris” och pendeln svängde snabbt tillbaka, hårt och brutalt. Lille Alan, vår strandade Osverigevän, var snabbt glömd och begraven, gränsen bommades igen. Så bedarrade ”Flyktingkrisen” – men vad skönt!
Fast flyktingkrisen bestod förstås, och består än i dag, kanske värre än någonsin, medan brunsipporna frodas i den svenska, enkannerligen den skånska, myllan. I Turkiet delar Jimmie Åkesson ut flygblad, i hela svenska folkets namn: ”Sverige är fullt!” På hans rygg står att läsa ”Förändring på riktigt!” Inga tomma ord minsann. I Sölvesborg, SD:s egen tomteverkstad, styr nämligen Louise Erixon – den goda smakens riddarinna, menskonstens vedersakare och sambo med Åkesson – med järnhand för att steg för steg implementera den ultranationalistiska repressionen.
Efter ett medborgarförslag har i Gävle beslut fattats om att staden ska få sitt eget ”Walk of Fame” med bilder på välkända lokala profiler. Bland drygt tusen nomineringar ska 17 celebriteter väljas ut för att ramas in och ställas ut på ett av stadens torg. Louise Erixon, som är uppvuxen i Gävle och Sandviken, kan förmodas vara en av de nominerade; svansen här är gudbevars lika stor och högljudd som på de flesta andra ställen. Givetvis har hon ingen chans, utan den eventuella nomineringen ska fastmera uppfattas som en markering av vad som komma skall, efter maktövertagandet. Vem som då får stå tillbaka av de sjudderton kräver precis ingen konsultation hos Einstein för att förespå: Joe Hill, Gävles store son, protestsångare, vänsteraktivist och en legend bland socialister, anarkister och fackföreningsfolk i USA. Under tiden kan vi gott låta Louise Erixon få dväljas på Avan, stadens gamla soptipp, i en ”Walk of Shame.” Jernis står välvilligt till tjänst med passande bild, såsom den här:
Jernis 
🙂
Rent makalöst fina bilder av brunfolkets ledare i land och i lilla Sölvesbord dit vi en gång i världen ville flytta. Men det var före brunsmetens tillkomst. En fin liten stad är nu förstörd – inifrån.
Ja, i detta kontrafaktiska perspektiv hade du haft helt andra, än värre problem att blogga om. Och vi hade kanske aldrig träffats, varken i bloggosfären eller irl. Således ett på alla sätt och vis förträffligt beslut av er att istället öka södra Ölands population med nån promille.
Denna lycka – att undkomma – får mig att tänka på slumpens skördar, hur mycket slumpen styr trots att vi tror oss ha greppet om tillvaron. Corona är ytterligare ett för mänskligheten nyttigt exempel på hur bräckliga vi är..