Egna egennamn

Skollärare John Chronschoughs memoarer är en satirisk roman av August Bondeson som utkom i två delar kring förra sekelskiftet. Huvudpersonen växte upp under enkla förhållanden och förargligast av dem alla var förmodligen efternamnet Persson, ett predikament som turligt nog var fullt möjligt att ta sig ur. Inför folkskollärarexamen byter han helt sonika efternamn till avgjort mer mondäna om än inte helt snarlika Chronschough i akt och mening att skapa sig en social plattform från vilken han bekvämt kan sparka nedåt och slicka uppåt. Så har skett långliga tider och sker än i dag, även om märkvärdiseringen av den egna personen numera snarare tar sig uttryck i fräsigt entreprenöriellt pladder, gärna späckat med haranger på engelska, så kallat corporate bullshit.

Oförtäckt högfärd är dock bara en av många källor till humoristiska namn. Enkla ljudmässiga effekter såsom allitteration, rim och andra upprepningar kan få ett namn att svänga störtskönt. Vi återkommer strax till det med ett glimrande exempel. Associationer genom ljud- och/eller stavningslikhet är en annan källa till munterhet; utan prut får den franske skidskytten Fillon Maillet vackert finna sig i att i vårt hem döpas om till Filet Mignon, bara som exempel. Ordagrann tolkning är ytterligare en, om än ofta sorgligt förbisedd, källa; svenska efternamn bildas som bekant gärna av sammansättning av två som det förefaller fullständigt slumpmässigt valda naturfenomen. Är oturen (eller turen) framme kan det bli ett par av raka motsatser, såsom Bergdal eller Dalberg. Stenkul.

Fiktiva nonsensnamn, alltså namn som ligger i munnen som namn men vilka av skäl som är uppenbara, eller som åtminstone framstår blott vid en flyktig granskning, rimligen inte är det, kan skapa en stark humoristisk effekt. Fast det måste det göras med finess och med tanke på målgruppen. I kulturtidskriften Svenska Mad som med sin sjuka humor präglade min generation förekom dussintalet återkommande nonsensnamn, till exempel Stig-Errol Töntbock som jag i min ungdom tyckte var vansinnigt kul. I dag ställer jag högre krav. Då är Bängroth ur min egen fatabur bättre. Det lider visserligen av samma övertydlighet men uppvisar ändå ett mått av finess och elegans som gör att det kan funka fint i vissa sammanhang. Ett namn som emellertid håller än, med extra allt godkänt, är Göteborgspoeten Gais-Åke Feskeböxa. Denne fine och viktige kulturarbetare uppträdde på 70-talet i varje avsnitt av radioprogrammet Plattetyder som hade mycket gemensamt dna med Svenska Mad, inte bara bildligt utan också via upphovspersonerna.

En annan ständigt återkommande figur i Mad var Ezra Svärd. Det är nu inget riktigt nonsensnamn då någon faktiskt skulle kunna heta så. Hursomhelst tyckte jag då och tycker fortfarande att det är sanslöst roligt, högst oklart varför. Humor kan ibland vara så subtil att den helt enkelt inte låter sig analyseras och kategoriseras. Ursprunget till mitt eget bildskapande går också att finna i Svenska Mad, närmare bestämt i de otaliga fejkannonser som roade mig omåttligt. Förlagorna var och är ju i sig redan till övermåttan sjuka, vilket är himla praktiskt då endast lika del humor återstår att försiktigt vända ner i smeten. Understundom kryddar jag med en referens till Mad, gärna i form av en antydan av Alfred E. Neumans nuna men även Ezra Svärd har vid tillfälle fått låna ut sitt namn.

Ezra Svärds rullande pörte.

Detalj på Ezras rullande pörte.

Ännu ett roande inslag i namnfloran är aptonymer, alltså personnamn som kan förknippas med personernas egenskaper eller yrke. Här finns otaliga exempel i dagens offentlighet med meteorologen Lisa Frost som ett av de mest kända. Det som roar i verkligheten gör det också fiktionen, såsom den i Grönköping verkande hr managementkonsulten Åke Schwung.

En riklig källa till hårt skruvade namn är förstås adelskalendern. Ett exempel är Natt och Dag, adelns svar på bonniga Bergdal. Där finns till och med nonsensnamn, alltså namn som inte finns, egentligen, ja förutom då i adelskalendern, vilket får anses minst sagt häpnadsväckande … hmm … eller ändå inte. Månntro de för ofrälset glasklara skälen till namns olämplighet plötsligt fördunklades i samband med inträdet i den mörka riddarsalen. Eller kan förklaringen vara så enkel som att adelslivet betraktades som en upphöjd sagovärld där de bland pöbeln rådande normativa traditionerna inte gällde? Så här lät det måhända vid frukostbordet hos den medeltida familjen Eriksson som just fått besked om sitt kommande avancemang i samhällshierarkin till lågadel (typ superettan, reds. anm.):

– Hmm, vad ska vi hitta på för ballt namn som absolut ingen annan har?

– Tja, vad sägs om Akterspeghel?

– Men för fan Gurra, tyckte precis att jag sa ballt, rätta mig om jag har fel. Det skulle ju nästan vilken random svenne som helst kunna heta.

– Asså coola ner farsan … … JAA!, nu vet jag, vi ska heta Svinhufvud! Det blir vi helt ensamma om.

– Mmm, garanterat.

Här skulle nyblivna maffiabossar och gängledare kunna låta sig inspireras och ta sig namnet Hesthufvud, både ledigt och sant fosterländskt übersvenskt. Eller Fårskalle, vad det anbelangar. Bland andra lediga ättnamn med det rätta adelsstuket noterar jag överraskande såväl Fågel, Fisk eller Mittemellan som Sten, Sax och Påse. Ett annat, märkligt nog ännu ej upptaget är af Träde, ett veritabelt fynd!

Det hände sig vid den tiden då hemmets tv var av modell tjock och alltjämt i dagligt bruk. Antikrundan stod på tablån, föremålet var en konstvävnad av en högt aktad textilkonstnär. Det fullkomligt glittrade om expertens ögon medans ja’ba’: ”Vilket asläckert namn: Märta Måås-Fjetterström!” Vi pratar kärlek vid första öronfladdret. (Jodå, jag tyckte om vävnaden också men den här kulturkrönikan handlar faktiskt om namn så konstföremålet får stå tillbaka.)

Hur står det till nu för tiden med den fina traditionen humoristiska namn? Jo vars, nationellt skapligt, lokalt över Gävlebukten lysande. Stadens stoltheter, jämte julbocken och Det stora snöfallet, Jan och Maria Berglin håller jag för landets allra främsta nutida kulturbärare i genren. De är förvisso några år yngre än vad jag är, men jag gissar att Berglins fann liknande inspiration i den sjuka humor som i vår ungdom kretsade kring Svenska Mad. Jag tog mig frankt friheten att göra min egen Berglinare som en hommage till konstnärsparet.

Till Berglins.

Avslutningsvis och för att återknyta till rubriken: humor går att finna inte bara i personnamn utan i alla egennamn, inte minst geografiska namn, i synnerhet ortnamn. Mellan Falun och Borlänge ligger Hinsnoret och utanför Kungsör hittar vi Aspesten. Med en smula nyskapande avstavning/betoning erhålls helt andra uttydelser än de förmodat avsedda. Rena magin! Dessutom blir, märk väl, båda namnen tillbörligt pandemianpassade, enkannerligen det senare. Omkastning av stavelser kan ge liknande dråpliga resultat. Från Mads syskontidning Hjälp minns jag särskilt Inälvsdalen, urrk.

7 reaktioner till “Egna egennamn

  1. Strålande!

    Ett ortsnamn (ca 2 1/2 mil utanför Borås) som förbipasserande tycker låter kul är: Sexdrega.
    Jag har hört/sett det för många gånger nu för att le åt det, men liiiite konstigt är det allt. 😉

    1. Haha! Det väcker onekligen associationer, fast den pryde tolkar givetvis Sexdrega såsom en naturlig delmängd av Sjuhäradsbygden.

    1. Tack Allan. Lustigt nog inkom precis snarlikt beröm med identisk invändning från din halvbrylling Ulrik af Träde.

        1. Ja, dessvärre. Ulrik uppger att ni inte träffats sen han blev relegerad från Norra Latrin och internerades på Lundsbergs Högre Yrkesläroverk där han med tiden gick ut som kursetta på kabelläggarlinjen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s