Blåskimrande grönmålning

Nä dra mig på en pinne, i förra veckans AB debatt läser jag rubriken M tar klimatet på allvar – till skillnad mot majoriteten på en debattartikel signerad Lars Beckman och Pekka Seitola. Kallduschen över Gävle har alltså fått våra lokala moderater att gnugga törnrosasömnen ur ögonen och yrvaket försöka kränga på sig ledartröjan (förutom kamrat Mörtman som förmodligen istället drog täcket över huvudet). Eller kan det vara så att väckelsen snarare gäller ett befarat uppvaknande hos väljarna? I samma vågskål ligger högst sannolikt den nyligen uppdykande förmenta omtanken om träd, fåglar och storslagen natur (av kamrat Elofssons fotogeniala favoritpose att döma befarar jag dock att han fortfarande starkt föredrar att krama sina egna händer). Hur som helst, oavsett drivkraften är det ett steg i rätt riktning. Fast så särskilt långvarigt blir det inte om det utgör en del av Moderaternas favoritdans, baklänges jenka: ett skutt bakåt, ett framåt och tre bakåt.

Gävle-med-omlandsfader William Elofsson (M), handkramare.

I jenka kan det vara knepigt att veta vilket ben man ska stå på. Moderaterna – det nya arbetarpartiet är numera passé. Nu härskar nya vindar och nya spinndoktorer, en ny appropiering tycks ha sett dagens ljus: Moderaterna – det nya miljöpartiet. När så vinden kantrar mot styv babord, är det då läge för Moderaterna – det nya vänsterpartiet att hissa segel? Mja, kanske inte riktigt ändå och Moderaterna – det nya kommunistpartiet vore faktiskt en veritabel högoddsare. Någonstans måste ju gränsen för opportunismen gå även hos M.

I debattartikelns slutkläm deklareras: ”Vi har en politik som på alla nivåer vidtar åtgärder som verkligen gör skillnad utan att den för skull djävlas med varken företag eller hushåll.” Minsann, rena trolleriet. Säg, hur vore det att istället vända på kuttingen, att bedriva en politik som inriktar sig på att göra skillnad för hushåll och företag utan att djävlas med naturen? För trots allt är det naturen som sätter ramarna för det möjliga, naturen som vi är en del och helt beroende av, hur mycket man än må ogilla detta högst besvärande faktum. Se där ett förhållningssätt som alla, oavsett partisympatier, skulle kunna tänkas omfamna, ja med undantag av fullblodsegon typ 60 plus. Men icke. Mänskligheten verkar i sin av Gud Fader själv sanktionerade hybris ha drabbats av ett kollektivt tunnelseende. Som extra lök på laxen är tunneln rökfylld med närmast obefintlig sikt.


Anmärkning: Som framgår är artikeln ett svar på en M-märkt debattartikel som fanns införd i båda Gävletidningarna 26 augusti. Även om alla de moderata namnen kanske inte är kända på riksplanet är de förmodligen lätt utbytbara mot M-politruker i godtycklig kommun. Mitt svar ovan, inskickat 31 augusti under dopnamn, fanns infört i Arbetarbladet 10 september ehuru i en version där redaktören tillåtit sig en lätt ”retuschering”. I Gefle Dagblad har det ännu inte synts till och så lär det förbli. Bild och bildtext har jag lagt till i efterhand.

En reaktion till “Blåskimrande grönmålning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s