Vår mentala färd kan sägas starta vid Gävle slott och Per Bill. Bill är nu inte bara efternamnet på Gävleborgs utmärkta och sympatiska landshövding utan betecknar också den del av en plog som skär igenom åkerstubben. Jag minns från min barndoms somrar på 60-talet, då jag ”hängde” på en bondgård dagarna i ända, att billen och i synnerhet dess spets ofta blev sliten och behövde bytas till en sprillans. Av någon outgrundlig anledning var den nya delen alltid tjusigt lackerad i klara färger, grönt eller blått; efter några få varvs plöjning var lacken förstås ett minne blott. Som vän av ordning och rationalitet har jag förutsatt att ofoget med det bisarra, avslutande lackeringssteget av billar sen länge måste har upphört, en villfarelse som jag brutalt blev tagen ur vid en nyligen företagen resa till Dalarna. Precis här träder nämligen ovan rubricerade vägskylt, informerande om ”Billackering”, in i historien.

Foto: Google Maps.
Det finns en lång öde vägsträcka nånstans i Sverige, jag minns inte var, där det helt plötsligt i storskogen dyker upp en skylt med texten ”massage”.
Tja, jägarna ska väl ha sitt mellan passen.