Ur en outsinlig, nättopp särimnersk källa tycks de springa, de som ”går för guldet”. Tänk friidrottens supermegafinal 100 meter, alltså för män, män som sedan koltåldern ammats med ryssfemmor, män i startblocken spelande med groteskt överdimensionerade muskelmassor. Plötsligt smäller det, startskottet. Fältet reser sig för att artigt konverserande med eller utan käpp spatsera mot det hägrande målsnöret. Tänk Monty Python.

Eller tänk simningens motsvarighet. Är det frisim så är det, alla stilar tillåtna, men i god sportmannamässig anda nöjer sig givetvis alle man i bassängen med att trampa vatten för guldet.

Näe, så kan vi verkligen inte ha det, ja förutom i den ädla gångsporten då, där hängivna elitflanörer gör upp om promenadsegern.

Avslutningsvis, apropå sportfloskler: vad har kommentatorerna i tankarna, egentligen, när de svänger sig med klyschor som ”ligga i vinnarhålet”, ”sätta in stöten” och ”komma på upploppet”?

(Även publicerad som ”Krumelurika” på Arbetarbladet kultur 220629)