Plastkossor söker ”plastföräldrar”

Efter lång tid av ekonomiska problem köptes för ett par år sen det fristående Gefleortens mejeri upp av den kreatursälskande mejerijätten Glufs-Glufs i syfte att utveckla verksamheten. I maj kommer verksamheten sålunda att läggas ner. Skillnaden mellan att ”utveckla” och ”avveckla” är trots allt ändå hårfin, blott ett par ynka bokstäver.

Utanför entrén till Gefleortens står en liten, i uppland och gästrike kring känd flock plastkor i naturlig storlek. Nu ska dessa ”adopteras” bort, inte till lägstbjudande som på forna, tjusiga tiders barnauktioner utan till den som bäst motiverar varför just den är mest lämpad att få ta hand om en kossa.

Sverigedemokraterna Gävle uppges vara eld och lågor, enligt en läcka vid deras lokala kansli. Minst en ko hoppas man på att få överta, gärna hela besättningen. Tanken är att när, inte om, SD kommer till makten i Gävle i första hand ersätta det i nationalkonservativa kretsar så förhatliga konstverket Priapos Trädgård, som är placerat i cirkulationsplatsen vid Gävles västra infart. För den i Gävles offentliga kulturliv oinvigde kan sägas att konstverket i fråga kännetecknas av en erigerad (alltså på högkant ställd) rosalackerad bil av jeepmodell, vilken såväl bokstavligt som bildligt står som symbol för mäns näst käraste ägodel till förlängning av den allra käraste. Det nya konstverket ska enligt läckan avtäckas under namnet Rondellkossan Muuhammed.

Priapos Trädgård (Gefle Dagblad 170719).

Skulle fler än ett exemplar tillfalla SD finns fler konstverk i stadens cirkulationsplatser som kanske inte kan anses vara fullt lika ”utmanande” (läs urartade) men väl fullständigt obegripliga och därför med fördel skulle kunna bytas ut mot en praktfull, nationalromantisk plastkossa i naturlig storlek.

Ett husfarstips: renovering av stekpannor

Moderna stekpannor är ett gissel. Efter bara några månaders användning börjar deras främsta egenskap, minimal risk för faststekning (”non-stick” på mondän utrikiska), att påtagligt degraderas. Den enda fördel som så småningom återstår är lägre vikt, om ens det, för numera finns gjutjärnspannor i lågviktsutförande.

Mina stekpannor, modell Matador från Hackman (numera Fiskars), med keramisk, ”non-stick” Ceratec-beläggning har jag haft fem–sex år och utgör därvidlag inget undantag. Sedan lång tid har de följaktligen varit föremål för en växande irritation. Till slut tröttnade jag på det eländiga bottenskrapandet, men vad göra? Köpa nytt? Jag vägrar. En gjutjärnspanna är å andra sidan en livstidsinvestering som även skulle kunna komma kommande generationer till gagn till full belåtenhet. En livslängd på sin höjd en tiondel är bisarrt, ett av otaliga exempel på vårt ohållbara konsumtionsmönster till fromma för den heliga tillväxten.

Hackman Matador

På nätet fann jag inga upplyftande, revolutionerande tips. Efter att ha vispat runt några varv i pannloben bestämde jag mig för ett brutalt experiment. Risken för ett sorgligare skick än det i vilket stekpannorna redan befann sig föreföll hur som helst minimal. Innan jag fortsätter vill jag varna eventuella köksredskapsfundamentalister för känsligt innehåll (”trigger warning” på samma hippa utrikiska).

Längst in i städskåpet hittade jag en sedan decennier försummad flaska Häxan, alltså gammal hederlig kopparputs. Som verktyg fick en kökssvamp med vitt skurlager, dvs. utan slipmedel, träda i tjänst. Efter en hel del gnuggande såg stekytorna ut som, om än inte helt nya, så i alla fall bra nära. Påföljande provstekning utföll också till full belåtenhet.

I efterhand kom jag på att jag som förbehandling, före den bryska Häxanbearbetningen, borde ha provat att luckra upp avlagringarna i stekpannornas botten med den gamla hederliga ugnsrengöringsmetoden. I den stryks såpa på ugnens väggar och botten, upphettas sedan och torkas slutligen, tillsammans med det upplösta sotet, bekvämt bort med blöt trasa.

Jag fick dock strax tillfälle att testa även såpans magiska egenskaper, detta efter stekning på hög värme av vitkål med lite sirap tillsatt, en i sammanhanget vanlig smakförstärkare. Socker är nog en stekpannas fiende nummer ett, och mycket riktigt fanns efter ihärdig diskning med vanligt diskmedel fortfarande ett fastbränt lager sirap kvar. Icke förty, efter några minuters kokning/bränning av en blandning med lika mycket flytande såpa som vatten, gick det sedan galant att diska bort också de förkoksade sirapsresterna.

Varning: Vid rengöring av pannor med ”non-stick”-beläggning av teflon eller motsvarande polymer är kopparputs inget att rekommendera, möjligen såpa, men här lovar Orsa kompani ingenting bestämt.

”Södra halvklotets” senaste härdsmälta

Den 23:e januari inbjöd Riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen till en minnesstund i riksdagen, detta i anslutning till förintelsens minnesdag den 27:e januari. Till den sedan 1999 traditionsenliga minnesstunden brukar överlevande och representanter från de olika partierna inbjudas. Bland dessa fanns i år Björn Söder, SD [sic!]. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Jag har särskilt följt debatten i DN.

Hédi Fried (psykolog, författare, föreläsare, mottagare av Olof Palmepriset 2017 och en av dem som överlevt Förintelsen) skriver:

Hitintills har inga bärare av samma ideologier som låg bakom Auschwitz medverkat, och ingen har ifrågasatt detta. I år händer något nytt. De överlevande som förbereder sig för en dag då de i vänners krets kan minnas sina mördade nära och kära, måste också förbereda sig för att möta representanter avlade av samma ideologier som deras föräldrars mördare. Det som aldrig tidigare hade kunnat hända, händer nu. SD är rentvättat, dags för kramar.

Björn Söder replikerar:

 – Jag tycker att det är tråkigt att hon gör partipolitik av det här.

Per Svensson kommenterar:

Björn Söder knäppte genast sin offerkofta: ”Jag tycker det är tråkigt att hon gör partipolitik av detta”. Det säger alltså en man som i över tjugo år ägnat sitt liv åt att ”göra partipolitik” av människosortering, en man som med olycksbådande framgång har gjort ”partipolitik” av den i europeisk historia ständigt återkommande frestelsen att skapa en fiktiv ”gemenskap” genom främmandegöring och exkludering av individer och grupper, en före detta talman som har gjort ”partipolitik” av de gamla bellmanhistoriernas barnsligheter: Det var en jude, en same och en svensk. Och nu ska han stå som värd för en minnesstund över offren för en sådan ”partipolitik” driven till sin yttersta konsekvens. Perverst.

Björn Wiman följer upp:

För tjugo år sedan poserade Sverigedemokraten Björn Söder på bild med en organiserad nazist. I dag medverkar han vid en minnesstund för Förintelsen. ”Man får gnugga sig i ögonen. Men vad har ett över 20 år gammalt foto på Björn Söder med allt detta att göra? kanske någon undrar. Har inte folk rätt att utvecklas och gå vidare? Söder förklarar själv i Expressen: ”Vi visar utåt att det är alla åtta partier som står bakom den här minnesstunden. Det tycker jag är viktigt med tanke på den ökande antisemitismen, inte bara i Sverige utan i hela Europa och världen.” Återigen får man gnugga sig i ögonen. Hyckleriet är uppenbarligen gränslöst. Björn Söder är själv en av dem som har bidragit till denna ökande antisemitism – och det så sent som förra året. I april 2019 prisade han Ungerns ledare Viktor Orbán och gick till attack mot den judiskättade finansmannen George Soros, som han hävdade ”drar i trådarna” i europeisk politik. Enligt forskaren Henrik Bachner är detta en av de klassiska retoriska figurer som legitimerar den antisemitiska mytbildningen om en judisk världskonspiration.

Jag kan inte annat än att hålla med Fried, Svensson och Wiman. Fast i artikeln med Söders replik står också att läsa:

Kristdemokraten Mikael Oscarsson har varit ordförande i nätverket sen det startade och säger att Sverigedemokraterna för första gången har bett om att få vara med.
– De har inte hört av sig tidigare. Vi har inte aktivt bett något parti om att de ska vara med. Detta är en generell hållning som talmannen har, att om man har ett parlamentariskt nätverk så kan man inte utesluta något parti, säger Mikael Oscarsson och tillägger att hållningen också delades av de två tidigare talmännen: Urban Ahlin (S) och Per Westerberg (M). Den aktuella talmannen Andreras Norlén (M) hälsar via sin presskommunikatör att ”alla riksdagens partier är välkomna att ingå i nätverk som benämns ”Riksdagens nätverk…”.

Återigen instämmer jag: att börja tumma på demokratiska principer gynnar bara extremhögern. Hur går då det ihop med mitt ovanstående ställningstagande? Tja, förklaringen är helt enkelt det faktum att SD är representerade i riksdagen. Det är det som utgör den egentliga perversionen. Att SD dessutom är det parti med störst stöd i de senaste opinionsundersökningarna är inte bara helt perverst, det är fullkomligt hårresande, till trots den sjukt gulliga blåsippan i SD:s logga och den förment demokratiska partibeteckningen, båda blott och bart ägnade åt ”bluewashing”. Det är hög tid att upphöra med den överslätande attityden mot valmanskåren, alltså den del, betecknande nog företrädesvis män, som stöder SD. För att stödja SD måste en vara uttalad rasist eller, vilket är nästan lika motbjudande, så blundar en för den öppna rasism, intolerans och hatkultur som frodas hos partiets företrädare och svans till förmån för egenintresset. Punkt. Alternativ för den nationalkonservativt lagde finns faktiskt i form av M och KD, även om dessa, i synnerhet det förra, på ett högst beklämmande sätt redan kladdat ner fingrarna i brunbärssyltburken.

En dystopi

December, oåret 2024. Statsminister Jimmie Åkesson styr sedan vårvinterns extraval Sverige med järnrörshand. Ett makt- och paradigmskifte har skett. Från att tidigare varit ett nedsättande tillmäle bland sverigedemokrater har ”politiskt korrekt” följdriktigt kommit att bli ett honnörsord. Numera står dock förkortningen pk oftast för ”politisk korrektion”. Riksdagens makt har kraftigt beskurits och domstolarna politiserats. Pk-dekret utfärdas direkt av Pk-kansliet i Sölvesborg, under ledning av den senaste chefen för den SD närstående elittankesmedjan IQ Blåsippa, närmare bestämt Grönköpingsdemokraternas i land och rike kring (dvs. Hjo och Skövde) beryktade ledare Wotan von Peiland.

Censur av internet har införts sedan halvårsskiftet och landsomfattande bokbål anordnades så tidigt som vid valborgsmäss för utplåning av misshaglig litteratur på Sveriges alla bibliotek. Svenska Akademien har infiltrerats och ställts under hård press för att ur SAOL rensa ut icke politiskt korrekta ord såsom solidaritet, humanism och klimatkris och med krav på att alla ord med förstavelsen ”homo-” antingen ska strykas eller omformuleras.

Public service har till återstående spillror blivit ett propagandaorgan för det statsbärande partiet och presstödet till oberoende medier har avskaffats. I alla offentliga dokument och läromedel har de förhatliga arabiska siffrorna provisoriskt ersatts med romerska, som trots allt är av europeiskt ursprung. I kraft av ett nytt, sensationellt arkeologiskt fynd i utkanten av Sölvesborg kommer emellertid redan under nästa år runsiffror att kunna återinföras.

Mängder av så kallad urartad konst (efter den nazityska förebilden ”entartete Kunst” men inom SD-nomenklaturan oftast benämnd ”menskonst”) har destruerats av den nyinrättade kulturpolisen. Vad som är att betrakta som ”menskonst” dikteras av den nya pk-eliten i Sölvesborg. Normkritisk pedagogik har förbjudits i såväl förskola som skola och universitet och högskolor som ger kurser i genuspedagogik får hela statsanslaget indraget. I samtliga landets styrelser för högre utbildning finns en övervakande, före detta trollfabrikör.

Korrektionsanstalter för isolering av misshagliga individer har etablerats. Asylsökanden deporteras omedelbart utan utredning. Längs södra Sveriges kuster projekteras en mur.

Allt har skett i rasande takt under loppet av sju månader. Ytterligare, än mer repressiva dekret är att vänta inom en snar framtid.

Tja, vem vet? Här är i vilket fall mitt senaste alster:

Glad lax.

I striden mot enfalden tillägnar jag verket mångfalden, såväl den biologiska och sexuella som den kulturella och politiska. Helt klart faller motivet inom ramen för det en smula yviga begreppet ”menskonst”. Kommer bilden då, om fem år, att bli rov för repressionens förtärande lågor och falla offer för digital utrensning i den rakbladsvassa intoleransens namn?

Bilden är förstås en pastisch på den klassiska krigskampanjillustrationen En svensk tiger av Bertil Almqvist, tillika familjen Hedenhös skapare. Om bilden påminner dig om en tidigare bild här på bloggen som bygger på samma idé är det helt korrekt.

Borstboris

Ur ”Veckans bråk” i tidningen ETC:

 

”Jag är starkt oense med högsta domstolen”

Storbritanniens premiärminister Boris Johnson mötte bakslag i veckan när hans beslut att stänga parlamentet i fem veckor för att genomföra en avtalslös Brexit stoppades av högsta domstolen.

Tänk att det med all sannolikhet var exakt detsamma som Daniel Demuynck, mera känd under namnet Clark Olofsson, trotsigt utbrast när svenska HD avslog hans resningsansökan, likaledes med samma modesta framgång.

Nåja, Boris kan ju trösta sig med att accessoarerna – om än inte lika exklusiva som exempelvis Björn Borgs, än mindre som Guccis – tycks gå bra:

Boris J. är för övrigt ett namn som förpliktar i genren statsmannamässiga pajaskonster.

Mona Louisa

Sölvesborgs politiska styre med SD, M, KD och lokala Sölvesborg- och Listerpartiet fick alltså som de ville. Fullmäktige röstade häromdagen igenom det kontroversiella handlingsprogram som bland annat innebär att kommunen kommer att prioritera klassisk, tidlös konst istället för utmanande samtidskonst, allt enligt Blekinge Läns Tidning enligt TT enligt SvD.

Utgången var förstås given på förhand. Redan i våras fick jag sålunda en beställning från SD:s kommunförening därstädes. Uppdraget var ett ”urtjusigt, klassiskt porträtt av kommunstyrelsens ordförande tillika kommunalråd”, vilket helst skulle utföras i form av en hällristning, alternativt med traditionell vikingatida ritteknik dymedelst slidkniv och hästblod. När jag förklarade att porträttlikheten i sådant fall torde komma att bli lidande och föreslog en förvisso flerhundraårig men likväl något modernare teknik med efterföljande snabbåldring lät de efter mycken vånda sig nöjas.

När avtäckningen i Sölvesborgs kommunhus är planerad att ske vet jag inte, men redan nu kan jag bjuda bloggens trogna läs- och tittare på en exklusiv förhandsvisning:

Ordmån 3

Går det att komparera adjektivet komparativ? Javisst: komparativ, komparativare, komparativast. Lätt som en plätt, även om det får erkännas att innebörden är något otydlig. Med syskonadjektivet superlativ klarnar emellertid den aspekten: superlativ, superlativare, superlativast,  varav den senare torde kunna tolkas som miljoners-miljoner-gånger-mer-än-du-kan-säga-stjärnstopp-antitillbakakaka-(gäller-även-Trump)-sådetså -*valfritt adjektiv*.

***

Vad kan en person på Systembolaget som inte har fyllt 20 år eller är märkbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel anses vara? (Mitt svar finns längst ner i inlägget.)

***

I den populära genren ordspråkssammanblandning/-förvanskning bidras härmed med följande:

Nu har hen satt i sig den sista pluggen i kistan.

***

Okej, löpsedeln är i vanlig ordning fejkad men för ovanlighetens skull inte innehållet, vilket finns att avnjuta i dagens Arbetarbladet (nätupplagan). Gissa vem som döljer sig bakom den andra signaturen? Se så, bara en gång.

***

Svar på ordgåtan: misskund.