“Los Gallos” är en frihetssång skriven av José Antonio Sanchez Ferlosio 1963 mitt under den fascistoide diktatorn general Francos spanska lågkultur. I den svenska översättningen ”Den svarta tuppen” från 1968 av Jacob Branting lyder den ikoniska första versen:

Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.

(Notera att för 50 år sedan när livet var mindre hektiskt togs det för givet att läsarna alltjämt iddes ägna uppmärksamhet åt titlar och rubriker innehållande bestämda artiklar.)

Franco är sedan länge död. Den svarta tuppen har sträckt nordostvart till hönsgården Kreml där han gal och sprätter och vid minsta kritik eller motgång drar kärnvapenkortet ur bröstfickan.

Begreppet salamitaktik sägs ha myntats 1945 av Ungerns kommunistiske diktator in spe Mátyás Rákosi som beteckning på sin egen strategi att inifrån splittra eller ”skära sönder” sina politiska motståndare i majoritet i ”tunna skivor” genom intriger, mutor, misskreditering, utrensning och spionerianklagelser – exakt den spetskompetens den svarta tuppen besitter. Javisst, på likartat vis har den svarta tuppens ständiga kackel om förtryck av ryska minoriteter i Ukraina syftat att skapa inre splittring som sedan utgjort en av flera förevändningar för den ryska ”specialoperationen”. Låt oss storsint upphöja denna uppdaterade variant till supersalamitaktik, i god samklang med hans förmenta fysiska företräden (med anspelning på den genomosympatiske, genomkorrumperade och grovt kriminelle kriminalkommissarie Evert Bäckström, känd från Leif GW Perssons romaner, som ogenerat skryter över sin pillemoj såsom ”supersalamin”).

Den svarta tuppens ”specialoperation” går icke förty snorsegt. En mig närstående släkting hade som levnadsprincip att övervinna fysikens lagar med våld. Om det mot förmodan inte fungerade tillgrep han (ja, det var också en man) mera våld. Fast det var alltså mot maskiner, inte människor. ”Specialoperationens” syfte uppges ”endast” vara att demilitarisera Ukraina och lämna en ”stark rekommendation” till en förändring av landets konstitution där det slås fast att det är neutralt. Givetvis är den svarta tuppen en virtuos på att uttrycka sig i pluralis majestatis. Exempelvis ska ”vi tvingades till operationen av väst” tolkas som ”jag tvingades beordra invasionen för att tillfredsställa mitt enastående ego med total likgiltighet för andras liv”.

Men huru kommer det sig att du o Svarta tupp ser grandet i ditt broderlands öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? Varför inte föregå med gott exempel och demilitarisera Ryssland och förklara landet neutralt så löses problemet säkert till allas båtnad (alternativt ge fan i förhållanden du inte har ett dyft med att göra)? Fast det förstås (1), i den rysk-ortodoxa versionen av det nya testamentet är måhända just ovanstående passage om grandet och bjälken vederbörligen censurerad.

Fast det förstås (2), religiösa urkunder, andra moraliska rättesnören, folkvett och normal empati gäller ändå inte i det cyniska spelet för att tillskansa sig makt och rikedom och framför allt då inte för den starke – han roffar eller tvingar åt sig vad han kan. I vetenskaplig skrud benämns detta spelteori, vilken ursprungligen, med hjälp av matematiska modeller, avhandlade strategiska interaktioner inom ekonomi mellan rationella beslutstagare. Spelteorin är numera tvärvetenskaplig och används inom en mängd områden, till exempel för att studera militära konflikter där våld eller hot om våld utgör valutan.

En av teorins upphovspersoner var ungraren (ständigt dessa ungrare) John von Neumann, ansedd som en av 1900-talets främsta matematiker, konstruktör av den alltjämt allenarådande datorarkitekturen och medarbetare i Manhattanprojektet (ständigt dessa kärnvapen). (von Neumann var för övrigt en av de första som insåg den omvälvning inom teoretisk filosofi, logik och aritmetik som Gödels ofullständighetsteorem kom att utgöra. Se inlägget Jernis alter ego på gammelmedia.)

Den svarta tuppen är en ivrig spelare på flera planer. Geopolitiskt lattjar han med trasan både på den ekonomiska och militära arenan, ehuru på ingen av dem som en storspelare men ändå långt ifrån ofarlig i kraft av innehav av strategiska råvaror och kärnvapen. Rationaliteten kan dock ifrågasättas, den svarta tuppen kastade ju på eget bevåg skiten i fläkten. Det gör honom tyvärr inte mindre farlig, tvärtom. På sikt är han ändå dömd att förlora, aggressivt uppbröstande med erigerad tuppkam till trots. Frågan är hur många han ska dra med sig i fördärvet.

I den privatekonomiska disciplinen är, eller var, den svarta tuppens ställning betydligt ljusare. När han förskansade sig i Kreml hade den oförblommerade huggsexan av det ryska folkets tillgångar visserligen pågått ganska länge, men än fanns tack och lov jättejättemycket kvar till honom också. Numera anses den svarta tuppen tillhöra den yppersta världseliten i grenen kleptokrati, ja kanske rentav vara nummer ett och därmed den förmögnaste personen i världen, om än via bulvanägande.

Inledningsvis tycktes nationalismen med fascistisk dramaturgi och narcissistiska förtecken mest ha varit en avdragsgill hobbyverksamhet till förmån för plundringen, för att med tiden bli alltmer central, vilket också förde det för den svarta tuppen goda med sig att rikta bort folkets blickar från korruptionen. Den allt hårdförare repressionen mot Rysslands oppositionella, radikala kulturutövare och fria medier har därmed fyllt dubbla syften.

Föremål för uteslutning ur tävlingen Årets glasstrut 2022.

Trots alla tecken på den svarta tuppens diktatoriska ambitioner närdes i väst möjligen en fåvitsk förhoppning om att den interna repressionen och den externa aggressionen – inte minst mot grannländer – istället för vägen mot ett fascistiskt Storryssland utgjorde en bisarr variant av en potemkinkuliss à la Kalle Ankas husvagnssemester i syfte att rikta bort blickarna från hans och oligarkkumpanernas fortsatta plundring av det egna landet. All sådan förhoppning pulveriserades dock i och med invasionen av Ukraina.

Att försöka skyla ett av historiens största ekonomiska brott med ett folkrättsbrott av närmast hitlersk kaliber vore förstås inte bara monumentalt cyniskt utan också direkt korkat. Som megarik superskurk kunde den svarta tuppen ju lätt ha dragit sig tillbaka, på tronpinnen installerat en vodkamarinerad målvakt från plattan på Röda torget och sträckt vidare till ”Londongrad” med ett diamantkantat platinakort på fickan. Windsor Castle som representativ datja, Queen Elizabeth 2 som dito lyxjakt, Big Vlad praktfullt tornande mot Londonhimmeln och så hela premiärligan förstås, rubbet hade kunnat varit hans. Men se nu har det tåget gått.

---

Kommentar: Även publicerad i något kortare version i Arbetarbladet kultur 31 mars.