Helrenovering

En beställning av några bilder av retrokaraktär gav mig anledning att granska bilderna på nytt. Det visade sig att de två äldsta inte alls höll det mått jag numera har. Tekniken såväl bakom som framför tangenterna har lyfts en hel del sen bloggens barndom.

Här är de två objekten med sin nyvunna patina:

 

SD Profil

 

Dödsannons

Även om de kan tyckas väldigt lika de gamla bilderna är de omgjorda i grunden i minsta detalj, alltså precis vad biltillverkare brukar framhålla när en ny årsmodell lanseras som är till förväxling lik tidigare års.

Ett nytt retrogalleri finns dessutom upplagt med länk i vänsterspalten.

Pres size

Fenomenet aptonym (dvs. ett personnamn som kan förknippas med personens egenskaper eller yrke) har jag avhandlat förut på bloggen. Alla tidigare skådade aptonymer förbleknar dock i ett töcken jämfört med det jag ramlade över här om dagen, nämligen självaste Trump.

Att trumpery som adjektiv betyder kass, usel, värdelös är väl kanske inte mer än småroligt. Men som substantiv blir det genast bättre, mycket bättre. Här finner vi betydelser som fåfänglighet, floskler och svulstigheter. Det kan omöjligt vara ett rent sammanträffande, utan inblandning av högre makter; nästan som en blir religiös på kuppen:

– Tjabba mannen!, och vem är du?

– Jag är icke bara dig en väldig borg utan också din pr-konsult och icke minst din pt, min son.

– Asså det var som fan, farsan Baloo i egen hög. AB eller enskild firma?

– Farsan Gud om jag får be, din förlaga. AB, för byggande av personliga varumärken.

– Fan va’ coolt! Kan du hjälpa mig upp i smöret? Vita huset vore asnajs.

Ett bildspel från familjen Trumps vindslya i Trump Tower:

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter behandlingshemmet väntar 12-stegsprogrammet hos PMNCA (Power Maniacs, Narcissists and Capitalists Anonymous).

Maskulistiskt initiativ valet 2018

Årligt återkommande event, typ jul, är journalistens bästa vänner. Bara att gräva fram förra årets artikel och om, mot all förmodan, det visar sig nödvändigt göra smärre uppdateringar. Svenskens tio-i-topplista med pizzor på nyårsdagen brukar när allt kommer omkring inte vara föremål för särskilt omvälvande omkastningar. Likaså är tipsen hur en ska klara oxveckorna fram till januarilönen precis lika gångbara år efter år. Och så håller det på, med gängse deklarationsråd i mars-april, i augusti hur en tacklar slut-på-semester-ångesten, i september stort julmusttest, i oktober reportage om den traditionsenliga semmelpremiären och i november rapport om att julhandeln väntas slå nytt rekord. Bara som exempel.

Även valet erbjuder motsvarande förmånliga återbruk, om än bara vart fjärde år. Inlägget nedan kunde sålunda mina trogna bloggläsare låta sig skärras av redan 2014. Icke förty har jag bemödat mig om en viss statusuppdatering och dessutom är bilderna något uppiffade.


Vid förra valet kunde bloggen rapportera om att en grupp partifysiker vid Uppsala universitet under ledning av professor Stina Stursk hade funnit ett nytt antiparti. Hur är då läget inför årets val? Faktiskt än jävligare, menar en av forskargruppens medarbetare, tek. spinndr. Wolfram Tungsten:

– Vi har dessvärre kunnat konstatera att det höggraviterande, skitstora bruna hål som redan vid förra valet hade skapats av antipartiet nu har vuxit sig än skitstörre. Hotet om slukande av hela landet om väljarna inte reagerar har uppgraderats till en klass 2-varning.

Exklusivt i bloggen, antipartiets kampanjbilder:

Samlade i ett bildspel:


Förlagorna är kampanjmaterial från 2014 för Feministiskt initiativ:

 

Om en bildmekanikers vedermödor

Den primära tanken med det nyligen publicerade bildspelet Fyllkatt – the movie är att, med utgångspunkt från en av mina stillbilder, lyfta fram den särskilda humoristiska eller parodierande effekten som kan uppnås med rörliga bilder. Bildspelet kan också ses som ett exempel på vad som skulle kunna benämnas ”från ax till limpa” (inte att förväxla med ”från tax till limpa”), där de manipulativa ingreppen tydliggörs. Här är en ny, liknande ”filmatisering” fast av än tydligare instruktiv karaktär:

#haschtagg – the movie
(Filen är skapligt stor, så hav tålamod om linan är slö.)

Häromdagen kom en oroväckande nyhet om att Europaparlamentets rättsliga utskott har röstat ja till förslaget om en upphovsrättsreform som riskerar att strypa friheten på internet.

Om förslaget blir verklighet skulle det innebära avgifter för att länka till andra hemsidor och, inte minst, att plattformar som exempelvis WordPress och Facebook skulle tvingas installera filter som sorterar bort upphovsrättskyddat material som delas av användare.

Hur filtreringen skulle gå till är dock osäkert. Var går gränsen för upphovsrätten? För att inte riskera dryga böter kan det leda till att plattformarna hellre fäller än friar, dvs. filtrerar bort material som egentligen omfattas av upphovsrätten för skaparen av just det materialet, inte för skaparen av förlagan. Med ett automatiserat förfarande är risken för vad som skulle innebära ren censur än större.

I ett uppmärksammat fall i Högsta domstolen från så sent som 2017 friades en konstnär som använt en fotografs verk som förlaga. Det korta utslaget berör i högsta grad mitt bildbloggande. I all synnerhet gäller det punkt 13 i domskälet:

Parodier och travestier nämns i motiven som speciella former av efterbildningar av verk som brukar vara självständiga verk och inte bearbetningar (se NJA II 1961 s. 81). Travestin har ett helt annat syfte än bearbetningen. Den vill inte använda förebilden för att nå en effekt av liknande slag utan fullföljer ett för förebilden främmande syfte. I nära men fri anslutning till det äldre verket skapas därmed ett verk till vilket det äldre verket helt träder i bakgrunden, ett verk som då i regel är att anse som nytt och självständigt.

Vad jag förstår skulle alltså en sådan EU-reform, i vart fall de praktiska effekterna därav, stå i strid med andemeningen i svensk lag. I teorin skulle jag troligen kunna stämma WordPress om mitt material filtrerades bort, men i praktiken kommer det naturligtvis inte ske, om inte annat än av ekonomiska skäl. Den starkes rätt.

Scoop ur skåpet, förbannad dikt, nästan på rikt

Med anledning av några aktuella händelser gick jag ner och rotade i arkivet:

En minst sagt välbehövlig #metoo-tsunami sveper över världen. Spaltmil finns att läsa. Själv har jag säkert läst metervis, i oalternativa media. I svallvågorna följer diskussioner om pressetik. I SvD reflekterar Anders Q. Björkman över skillnaden mellan traditionella och alternativa, högerextrema media vad gäller hanteringen av ”sanningen”. I det sammanhanget konstaterar Björkman: Amerikanska Breitbart News, som drivs av president Trumps före detta chefsstrateg Steve Bannon, sjunger regelbundet en klagosång över brister i ”mainstream media”. I Österrike startades för en månad sedan ett alternativ till det som hånfullt kallas Lügenpresse (lögnarpressen), finansierat av Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz via en stiftelse med det dubbeltydiga namnet Quo Vadis Veritas (Vart går du, sanning?). Den här är från 2014:

Ett tecken så gott som något på min osvikliga, knivskarpa klärvoajans. Eller om jag möjligen vid det tillfället hade råkat snappa upp något på världsvida webben, så kan det för all del ha gått till. För den som är sugen finns mera att knapra på.

Ja, tänk vad tiden rinner iväg! Här är en fyra och ett halvt år gammal notis på hart när presstoppsnivå:

Via gammelmedia meddelas i dag att ”krysstarke” herr A. äntligen äntrat vad som rimligen är näst sista pinnen på hans jordiska karriärstege.

På SVT Nyheter noterar jag att den kommande filmen om Star Wars-ikonen Han Solo nu fått en titel: Solo: A Star Wars Story. Alltså ungefär lika spirituell som KD:s nyvalde andre vice ordförande. Och fel. Och sen. Den här är också från 2014:

Vid det här laget borde man gott och väl ha varit framme vid Solo Wars IV eller V.

#haschtagg

Den lika inbitne som uppmärksamme bloggläsaren kanske tycker sig ha sett en liknande bild tidigare. Det äger sin fulla riktighet. I grova drag är en tomte ersatt med en annan, kan man säga. Det är faktiskt den här andra versionen som är den ursprungliga, i mitt huvud. Först på senare tid har bot råtts på de mjukvarubrister såväl bakom som framför tangenterna som omöjliggjort förverkligandet.