Ett karaktärsmord i all vällust

Resultatet av humorskapande bildmanipulering kan i den ena änden sägas vara satir, i den andra hommage som är en hyllning till förebilden eller objektet på den. Däremellan finns parodi, pastisch och parafras, där parodin visserligen är en drift men utan den vassa, kritiska udden som finns i satiren medan pastischen och parafrasen är mer neutrala efterbildningar. Samma skala från elak till snäll gäller också vid framställningen av den komiska poängen; i satiren ger den ofta sig själv medan hommagen är svårast och kanske inte ens har till syfte att roa. Var någonstans på skalan en manipulering hamnar ligger i betraktarens öga, om än samstämmigheten betraktare emellan i de allra flesta fall lär vara god.

För genomslaget av den manipulerade bilden hos publiken är förstås förlagans spridning av stor betydelse, oavsett var den manipulerade bildens karaktär befinner sig på skalan. Säkraste korten är därför förlagor av närmast ikoniskt slag, exempelvis den i ett omskrivet rättsfall högaktuella En svensk tiger. En annan ikon som jag länge har kastat lystna blickar på är den inom landets gränser världsberömda Fiskargubben som nog fortfarande hänger många i svenska hem, vi pratar helt enkelt väggprofil av sällan skådat slag. Sagt och gjort. Något otalt har jag varken med tavlan eller gubben, utan tvärtom gillar jag verket högt i all sin paranta kitschighet. Men en parodi blev det, tycker jag – döm själv:

Bilden tillägnas Fredrik Björkman. Fredrik är inte bara pappa, scoutledare och kulturredaktör på Arbetarbladet utan också intendent vid Sveriges största fiskargubbemuseum. Det är ett litet fiskargubbemuseum, 5,75 kvadratmeter, men ändock landets största. Har du vägarna förbi Söderhamn så kontakta gärna Fredrik för att avtala om ett besök.

”Tänk så mycket sugar det finns i USA” – en triptyk, del 1

Verk 1: ”Det suger in the morning”

För yngre läsare kan jag upplysa om att titlarna är baserade på textrader från en på tidigt 60-tal grasserande landsplåga om en landsplåga.

En enklare, ren textvariant:

Del 2 och 3 publiceras inom kort.

Coke Hypo

Minns du Fred Asp, han med illern Göran och som tutade Klorin? Det redan då fenomenala konststycket har i dagarna utvecklats till en helt ny nivå.

Naturen är vis sägs det. Kan så vara men det gäller främst dess invånare som tillhör människosläktet, skapelsens corona. Eller egentligen bara, och faktiskt inte ens alla av oss själva om en ska vara ärlig, fast många, ganska många i alla fall. Eller åtminstone några, några få, typ tre. Och klipskast av dem alla, de tre vise männen, är förstås Donald Trump. Häromdagen rapporterades om presidentens senaste snilleblixt. Om det nu i hans fall alls kan kallas snilleblixt, det är ju sånt som för kreti och pleti i bästa fall händer en gång livet, på sin höjd två. Beträffande Trump är det något helt annat, ett ständigt flöde av häpnadsväckande idéer, dagarna i ända. Vi pratar ett kontinuum av genialitet.

Nåväl, vad Trump så snillrikt kom att tänka på är det skydd mot otäcka sjukdomar som diande ger. Varför inte bredda konceptet, till den sant USamerikanska ”modersmjölken” som över där ivrigt förtärs av alla åldrar. Inför den aviserade presidentordern om total omställning av produktionen inom förfriskningsbranschen har Coca Cola Company planerat lanseringen av sin nya storsäljare:

– What, me worried?
Den nya hälsobringande produkten Coke Hypo intas oralt eller injiceras subkutant.

Som om det inte vore nog med en intelligens som slår i IQ-skalans tak är presidenten en humorist av rang. Han har nyligen meddelat att desinfektionsmedelsgrejen var ett skämt och förväntas inom kort meddela att meddelandet om att desinfektionsmedelsgrejen var ett skämt var ännu ett i raden av sina fantastiska, oefterhärmliga skämt.

Vetenskapen ställer sig emellertid ännu frågande till behandlingen:

Ur New England Journal of Medicine.

”Lyxflykting”

Triggervarning: ”Vänsterliberal smörja.”

Knappt fem år har gått sedan treårige kurden Alan Kurdi hittades drunknad på en strand vid Medelhavet. Bilden spreds över världen, flyktingopinionen svängde, insamlingar slog rekord. Inte desto mindre upprördes vissa istället av upprördheten, däribland signaturen David som på den SD närstående sajten Avpixlat kommenterade: ”Ändå verkar en stor del av folket reagera precis lika hysteriskt känslomässigt som PK-nomenklaturan vill: Ett barn! Oj, vi måste ta hand om det!”

Brunsmetning.

Stora strömmar av flyktingar från krigets Syrien tog sig under samma höst bland annat till Sverige. ”Lyxflyktingar” enligt järnrörspikadoren Kent Ekeroth, vid den tiden sverigedemokratisk riksdagsman. Sverige fick en ”flyktingkris” och pendeln svängde snabbt tillbaka, hårt och brutalt. Lille Alan, vår strandade Osverigevän, var snabbt glömd och begraven, gränsen bommades igen. Så bedarrade ”Flyktingkrisen” – men vad skönt!

Fast flyktingkrisen bestod förstås, och består än i dag, kanske värre än någonsin, medan brunsipporna frodas i den svenska, enkannerligen den skånska, myllan. I Turkiet delar Jimmie Åkesson ut flygblad, i hela svenska folkets namn: ”Sverige är fullt!” På hans rygg står att läsa ”Förändring på riktigt!” Inga tomma ord minsann. I Sölvesborg, SD:s egen tomteverkstad, styr nämligen Louise Erixon – den goda smakens riddarinna, menskonstens vedersakare och sambo med Åkesson – med järnhand för att steg för steg implementera den ultranationalistiska repressionen.

Efter ett medborgarförslag har i Gävle beslut fattats om att staden ska få sitt eget ”Walk of Fame” med bilder på välkända lokala profiler. Bland drygt tusen nomineringar ska 17 celebriteter väljas ut för att ramas in och ställas ut på ett av stadens torg. Louise Erixon, som är uppvuxen i Gävle och Sandviken, kan förmodas vara en av de nominerade; svansen här är gudbevars lika stor och högljudd som på de flesta andra ställen. Givetvis har hon ingen chans, utan den eventuella nomineringen ska fastmera uppfattas som en markering av vad som komma skall, efter maktövertagandet. Vem som då får stå tillbaka av de sjudderton kräver precis ingen konsultation hos Einstein för att förespå: Joe Hill, Gävles store son, protestsångare, vänsteraktivist och en legend bland socialister, anarkister och fackföreningsfolk i USA. Under tiden kan vi gott låta Louise Erixon få dväljas på Avan, stadens gamla soptipp, i en ”Walk of Shame.” Jernis står välvilligt till tjänst med passande bild, såsom den här:

Borstboris

Ur ”Veckans bråk” i tidningen ETC:

 

”Jag är starkt oense med högsta domstolen”

Storbritanniens premiärminister Boris Johnson mötte bakslag i veckan när hans beslut att stänga parlamentet i fem veckor för att genomföra en avtalslös Brexit stoppades av högsta domstolen.

Tänk att det med all sannolikhet var exakt detsamma som Daniel Demuynck, mera känd under namnet Clark Olofsson, trotsigt utbrast när svenska HD avslog hans resningsansökan, likaledes med samma modesta framgång.

Nåja, Boris kan ju trösta sig med att accessoarerna – om än inte lika exklusiva som exempelvis Björn Borgs, än mindre som Guccis – tycks gå bra:

Boris J. är för övrigt ett namn som förpliktar i genren statsmannamässiga pajaskonster.

Helrenovering

En beställning av några bilder av retrokaraktär gav mig anledning att granska bilderna på nytt. Det visade sig att de två äldsta inte alls höll det mått jag numera har. Tekniken såväl bakom som framför tangenterna har lyfts en hel del sen bloggens barndom.

Här är de två objekten med sin nyvunna patina:

 

SD Profil

 

Dödsannons

Även om de kan tyckas väldigt lika de gamla bilderna är de omgjorda i grunden i minsta detalj, alltså precis vad biltillverkare brukar framhålla när en ny årsmodell lanseras som är till förväxling lik tidigare års.

Ett nytt retrogalleri finns dessutom upplagt med länk i vänsterspalten.