Nollsummespel

”Patrik Svenssons tre år gamla bok ‘Ålevangeliet’ har fått ett ordentligt uppsving sedan PM Nilssons ålskandal briserade” skriver DN. På de två stora bokströmningstjänsterna har lyssningen tydligen ökat med 20 till 30 procent sedan förra veckan, då det blev känt att statssekreterare PM Nilsson inte bara i närtid tjuvfiskat den utrotningshotade arten utan inledningsvis också ihärdigt förnekat brottet, trots att han ertappades med fingrarna i ”kakburken” i form av en ålryssja.

Å andra sidan kommer med all sannolikhet lyssningen på Spotify och Youtube på den fossila, veritabla landsplågan från 1975, Ålefeskarns vals med Kjell Kraghe, att minska i motsvarande grad, ska vi hoppas från fyra till tre spelningar per år. Jag avråder dig bestämt att klicka på pilen nedan, men observera att om du likväl gör det, sker det helt på egen risk; jag avsvär mig allt ansvar för eventuella medicinska konsekvenser, såväl fysiska som psykiska.

Nyhetens obehag

Några aktuella rubriker:

Ulf Kristersson (M): ”Mitt mål är inte att människor ska ställa om sina liv” (dn.se 220823)
Kommentar: I alla fall inte under innevarande mandatperiod, dvs. enligt samma paradigm som har härskat under de senaste 30–40 åren. Eventuellt paradigmskifte får som vanligt vänta till senare mandatperioder.

Varningen från FN: Bara total omställning kan rädda oss (etc.se 221104)
Kommentar: Överflödig.

Klimatminister Romina Pourmokhtari: ”Man kan inte bara köra över folk” (svt.se 221105)
Kommentar: Med ”folk” avses potentiella väljare vid 2026 års riksdagsval. Att därmed yngre medborgare inklusive ofödda drivs mot en framtida undergång är givetvis inte den sittande regeringens bissniss.

Kristersson: ”Även stora problem går att lösa” (dn.se 220914)
Kommentar: Efter maximalt antal snoozeperioder har Uffes korv-och-sovklocka skakat honom till liv så att han med regeringsplanet sent omsider kan bege sig till klimattoppmötet COP27 i Egypten för att på plats lova att rädda världen om det, trots alla fakta som talar däremot, skulle uppstå ett trängande behov därav.

(Inlägget är även publicerat i Arbetarbladet kultur 221109)

Alfapetisk oordning och språklig oreda

Plötsligt, ur djupet av det undermedvetnas virvlande strömmar ploppade den upp, Frågan: Hur många poäng ger Z i polskt Alfapet? Det är åratal sen jag spelade det ädla sällskapsspelet, osvikligt osämjeskapande det påbjudna saolomoniska rättesnöret till trots. Jag minns ändå att i den svenska varianten ger Z maximala tio poäng; den som lyckas placera Z-brickan på 3× skapar ofta ett ointagligt försprång till motspelarnas stora fasa. Så icke i Polen visar en googlekonsultation. Ånej, inte ens i närheten utan tvärtom ger Z blott en ynka poäng!

Polska lättingar.

Tänk så det kan vara, ja outgrundliga äro sannerligen Herrens vägar. Samma njugga poängsättning gäller även för Z försett med de i Polen begagnade diakritiska tecknen flärp och fnutt, alltså Ź respektive Ż, vilka precis som svenska Ä och Å har egna brickor.

Apropå SAOL (Svenska akademiens ordlista) finner jag som sann vän av semantisk ordning det djupt bekymmersamt att den inte ger något som helst stöd för att den triviala motsatsen till akterseglad är förseglad.

(Inlägget är även publicerat i Arbetarbladet kultur 221112)

Tidölaget – om omoral och tystnadskultur

Bristande vandel, det vill säga omoraliskt leverne som inte nödvändigtvis är otillåtet i lagens mening ska likafullt enligt Tidölagets* mening kunna leda till utvisning för individer av urartat, icke-svenskt ursprung som beslagits med dylikt leverne. Inte tvåminuters, ej heller matchstraff, utan livstids avstängning lär påföljden bli. Till bristande vandel räknas bland annat ”association” med kriminell organisation; hur många mellanliggande släktled som krävs för att bryta associationen framgår inte. Annan asocialitet som är att betrakta som bristande vandel är till exempel prostitution och missbruk. Näthat och Twittertrakasserier tycks däremot inte räknas som asociala beteenden, alltså inte ens de som är utförda av icke-etniska svenskar, utan anses väl tvärtom vara fullt normala umgängesformer meningsmotståndare emellan.

De näthatande SD-sympatisörer, vars med resårband under hakan fästa topplock rök när Moderaterna i Sölvesborg i god demokratisk ordning valde att bryta sig ur koalitionen med SD, riskerar sålunda inga repressalier oavsett hudfärg. Inte heller verkar de omfattas av den munkavle som stipuleras i Tidöavtalet vilken påbjuder partimedlemmar att prata ”respektfullt” om partiernas centrala företrädare. Om så ändå vore fallet finns naturligtvis bland dessa nättroll inga SD-medlemmar och absolut inga tillhörande SD:s avlönade trollarmé. Självklart finns inte heller något som helst samband mellan näthatet och den partikultur som SD är marinerad i. Varje antydan om motsatsen skulle Tidölagets stjärncenter Jimmie Åkesson betrakta som synnerligen respektlös. Av detta lär vi oss att Ulf Kristersson och hans expeditionsministär har lagt en brun bamsekabel i det blå skåpet till förfång för sig själva och framförallt för demokratin.

* Det fyndiga begreppet Tidölaget har myntats av Fredrik Björkman, kulturredaktör på Arbetarbladet.

Slitna språk- och nattdräkter

Den politiska floskeltoppen har under flera år ohotat toppats av ”Jag känner mig trygg med …”, vilket översatt i vardagstal vanligen betyder ”Jag har inte jävla susning om vad som gått snett men har ingen som helst avsikt att gräva i skiten.” Under senare tid har emellertid en annan klyscha seglat upp som en stark konkurrent. Jag tänker på det i politikerbranschen i dag mäkta populära uttrycket ”Den/det har tjänat oss väl”, inte sällan med en rågad skopa illa inlindat självberöm.

Det ospecifika, undflyende ”oss” gör dessutom påståendet så gott som omöjligt att kritisera i sak och kan därmed sägas tjäna i vart fall politikerna synnerligen väl. Ta till exempel den förda skogspolitiken som också den givetvis påstås ”ha tjänat oss väl”. Det frambringar ett försåtligt sken av att omfamna hela svenska folket, men där ”oss” i själva verket främst omfattar stora skogsägare och alla politiker som stöder det kortsiktigt lukrativa men ohyggliga hyggesbruket i utbyte mot röster och framtida reträttposter. Se där ett om än inte moraliskt så likväl semantiskt oantastligt mumbojumbo.

Pensionerade pyjamasbyxor som under dussintalet år tjänat mig väl.

(Inlägget är även publicerat i Arbetarbladet kultur 221016)

Val 2022 – i sista minuten

Saxat ur debattartikel i Gefle Dagblad signerad Gästriklands egen riksdagsman och tillika Tjattermaestro Lars Beckman och John Widegren, landsbygdspolitisk talesperson, båda M:
Vi vet att de (skogsägarna) kombinerar produktion och naturhänsyn på ett sätt som gjort svenskt skogsbruk till en förebild i omvärlden.
Tja, president Bolsonaro, den brasilianska regnskogens självutnämnda bödel, utgör onekligen en delmängd av omvärlden, så alldeles tokigt är det väl inte.

Min profetia om uppståndelsen av Det Blågula Blocket under valrörelsen kom på skam emedan vi istället hemsöktes av Den Blåbruna Sörjan. Ehuru inte långt ifrån, mörkgult som brunt trots allt kan betraktas vara.

Medan sju av åtta riksdagspartier med varierande hastighet bränner på i fel körriktning varav fyra med ”Få´nt ja´ en körv så huppe´ ja´ i älva” på högsta volym så kör i alla fall Miljöpartiet åt rätt håll, dessvärre med inte mycket mer än styrfart. Då är draget fan så mycket bättre hos både Klimatalliansen och FI. Men med tanke på det prekära läget med risk för fascistiskt regeringsinflytande lägger jag i det här valet som fjortondegångsröstare ändå min röst på MP.

Äktsvenska kulturyttringar ur butikshyllornas gytter

Bland kritiker brukar Sverige betecknas som ”mellanmjölkens land”. För att utröna relevansen beslöt jag mig för att genomföra en fältstudie, som med dagens digitala teknik bekvämt nog kan hanteras från skrivbordet. På webbsidan för en stor, lokal livsmedelslada kunde jag sålunda räkna till 15 mellanmjölksartiklar, ett besvärande blygsamt resultat för ett lands påstådda galjonsprodukt kan jag tycka.

På de virtuella yoghurthyllorna fanns däremot hela 165 artiklar att välja mellan, varav cirka 140 av mild typ och resten av åtminstone någorlunda omild, huvudsakligen naturell typ. Härmed utropar jag Sverige till ”mildyoghurtens land” eller mer specifikt till ”fruktmildyoghurtens land” eftersom en förkrossande majoritet av de milda var smaksatta med socker, frukt, bär, aptitretande E-nummer etc.

Jag klickar vidare till en på sätt och vis snarlik typ av produkt med en uppsjö av smakvarianter, fabrikat och storlekar. Vi snackar bubbelvatten, historiskt tillsammans med mildyoghurt en marknadsledare i antalet varianter. Resultatet är rena dråpslaget för bubbelvattnet, endast 83 artiklar, varav 65 smaksatta. När mildyoghurtbranschen, trots mjölksyra upp över öronen, satte in stöten hade bubbelvattenbranschen uppenbarligen inget att svara med, jisses vilken utskåpning!

I bubbelvattensortiment upptäcker jag tre artiklar benämnda ”funktionsvatten”. Hmm … månne det ska antyda någon funktion utöver de för vatten gängse användningsområdena, såsom att släcka törsten, att vattna blommorna, att kyla kärnreaktorer eller för all del att bada i för den som är begiven? Ja, så tycks faktiskt vara fallet kan jag konstatera efter granskning av de exceptionellt exklusiva tillsatserna för invärtes påverkan som driver upp literpriset trefaldigt (från 200 gånger kranvattenpriset för standardbubbel till 640 gånger).

Men inget nytt under solen. Även om begreppet ”funktionsvatten” är nytt så lanserades redan för dussinet år sen en läskande trio innehållande tillsatser som gav väl så kraftiga kroppsliga effekter. Med den nostalgiska blinkningen åt folkhemmets hulkande campingsemestrar var dundersuccén given, det vill säga ända tills Socialstyrelsen via ett regeringsdekret resolut satte p för sommarpimplandet.

Funktionsvatten med vintagestuk. Bildmontage från nödens år 2010.

(Inlägget år även publicerat i Arbetarbladet kultur 220805)

Promenader med guldstänk

Ur en outsinlig, nättopp särimnersk källa tycks de springa, de som ”går för guldet”. Tänk friidrottens supermegafinal 100 meter, alltså för män, män som sedan koltåldern ammats med ryssfemmor, män i startblocken spelande med groteskt överdimensionerade muskelmassor. Plötsligt smäller det, startskottet. Fältet reser sig för att artigt konverserande med eller utan käpp spatsera mot det hägrande målsnöret. Tänk Monty Python.

Eller tänk simningens motsvarighet. Är det frisim så är det, alla stilar tillåtna, men i god sportmannamässig anda nöjer sig givetvis alle man i bassängen med att trampa vatten för guldet.

Näe, så kan vi verkligen inte ha det, ja förutom i den ädla gångsporten då, där hängivna elitflanörer gör upp om promenadsegern.

Avslutningsvis, apropå sportfloskler: vad har kommentatorerna i tankarna, egentligen, när de svänger sig med klyschor som ”ligga i vinnarhålet”, ”sätta in stöten” och ”komma på upploppet”?

(Även publicerad som ”Krumelurika” på Arbetarbladet kultur 220629)

Tanken vindlar 15

Det hände sig då seklet var ungt att jag råkade snubbla över en tomflaska i vilken det hade varit olja för båtmotor. På etiketten uppgavs stolt: ”Oljan för yrkesproffsen!” Ett oslagbart svenskt rekord i tautologi förstås. Faktum är att ingen har varit ens i närheten förrän igår då rekordet överraskande tangerades enligt vad som framgår i en DN-artikel: ”… så vi ser fortfarande att det är de fattigaste som kommer att drabbas av de här limitbegränsningarna, säger Marie Ottosson, överdirektör på Sida.” Jernis gratulerar.

Från den afrikanska djungeln meddelas att Cheeta i protest mot indragna bananransoner lämnat Tarzan för att starta eget på Youtube som influenser: