Den svarta tuppen

“Los Gallos” är en frihetssång skriven av José Antonio Sanchez Ferlosio 1963 mitt under den fascistoide diktatorn general Francos spanska lågkultur. I den svenska översättningen ”Den svarta tuppen” från 1968 av Jacob Branting lyder den ikoniska första versen:

Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.

(Notera att för 50 år sedan när livet var mindre hektiskt togs det för givet att läsarna alltjämt iddes ägna uppmärksamhet åt titlar och rubriker innehållande bestämda artiklar.)

Franco är sedan länge död. Den svarta tuppen har sträckt nordostvart till hönsgården Kreml där han gal och sprätter och vid minsta kritik eller motgång drar kärnvapenkortet ur bröstfickan.

Begreppet salamitaktik sägs ha myntats 1945 av Ungerns kommunistiske diktator in spe Mátyás Rákosi som beteckning på sin egen strategi att inifrån splittra eller ”skära sönder” sina politiska motståndare i majoritet i ”tunna skivor” genom intriger, mutor, misskreditering, utrensning och spionerianklagelser – exakt den spetskompetens den svarta tuppen besitter. Javisst, på likartat vis har den svarta tuppens ständiga kackel om förtryck av ryska minoriteter i Ukraina syftat att skapa inre splittring som sedan utgjort en av flera förevändningar för den ryska ”specialoperationen”. Låt oss storsint upphöja denna uppdaterade variant till supersalamitaktik, i god samklang med hans förmenta fysiska företräden (med anspelning på den genomosympatiske, genomkorrumperade och grovt kriminelle kriminalkommissarie Evert Bäckström, känd från Leif GW Perssons romaner, som ogenerat skryter över sin pillemoj såsom ”supersalamin”).

Den svarta tuppens ”specialoperation” går icke förty snorsegt. En mig närstående släkting hade som levnadsprincip att övervinna fysikens lagar med våld. Om det mot förmodan inte fungerade tillgrep han (ja, det var också en man) mera våld. Fast det var alltså mot maskiner, inte människor. ”Specialoperationens” syfte uppges ”endast” vara att demilitarisera Ukraina och lämna en ”stark rekommendation” till en förändring av landets konstitution där det slås fast att det är neutralt. Givetvis är den svarta tuppen en virtuos på att uttrycka sig i pluralis majestatis. Exempelvis ska ”vi tvingades till operationen av väst” tolkas som ”jag tvingades beordra invasionen för att tillfredsställa mitt enastående ego med total likgiltighet för andras liv”.

Men huru kommer det sig att du o Svarta tupp ser grandet i ditt broderlands öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? Varför inte föregå med gott exempel och demilitarisera Ryssland och förklara landet neutralt så löses problemet säkert till allas båtnad (alternativt ge fan i förhållanden du inte har ett dyft med att göra)? Fast det förstås (1), i den rysk-ortodoxa versionen av det nya testamentet är måhända just ovanstående passage om grandet och bjälken vederbörligen censurerad.

Fast det förstås (2), religiösa urkunder, andra moraliska rättesnören, folkvett och normal empati gäller ändå inte i det cyniska spelet för att tillskansa sig makt och rikedom och framför allt då inte för den starke – han roffar eller tvingar åt sig vad han kan. I vetenskaplig skrud benämns detta spelteori, vilken ursprungligen, med hjälp av matematiska modeller, avhandlade strategiska interaktioner inom ekonomi mellan rationella beslutstagare. Spelteorin är numera tvärvetenskaplig och används inom en mängd områden, till exempel för att studera militära konflikter där våld eller hot om våld utgör valutan.

En av teorins upphovspersoner var ungraren (ständigt dessa ungrare) John von Neumann, ansedd som en av 1900-talets främsta matematiker, konstruktör av den alltjämt allenarådande datorarkitekturen och medarbetare i Manhattanprojektet (ständigt dessa kärnvapen). (von Neumann var för övrigt en av de första som insåg den omvälvning inom teoretisk filosofi, logik och aritmetik som Gödels ofullständighetsteorem kom att utgöra. Se inlägget Jernis alter ego på gammelmedia.)

Den svarta tuppen är en ivrig spelare på flera planer. Geopolitiskt lattjar han med trasan både på den ekonomiska och militära arenan, ehuru på ingen av dem som en storspelare men ändå långt ifrån ofarlig i kraft av innehav av strategiska råvaror och kärnvapen. Rationaliteten kan dock ifrågasättas, den svarta tuppen kastade ju på eget bevåg skiten i fläkten. Det gör honom tyvärr inte mindre farlig, tvärtom. På sikt är han ändå dömd att förlora, aggressivt uppbröstande med erigerad tuppkam till trots. Frågan är hur många han ska dra med sig i fördärvet.

I den privatekonomiska disciplinen är, eller var, den svarta tuppens ställning betydligt ljusare. När han förskansade sig i Kreml hade den oförblommerade huggsexan av det ryska folkets tillgångar visserligen pågått ganska länge, men än fanns tack och lov jättejättemycket kvar till honom också. Numera anses den svarta tuppen tillhöra den yppersta världseliten i grenen kleptokrati, ja kanske rentav vara nummer ett och därmed den förmögnaste personen i världen, om än via bulvanägande.

Inledningsvis tycktes nationalismen med fascistisk dramaturgi och narcissistiska förtecken mest ha varit en avdragsgill hobbyverksamhet till förmån för plundringen, för att med tiden bli alltmer central, vilket också förde det för den svarta tuppen goda med sig att rikta bort folkets blickar från korruptionen. Den allt hårdförare repressionen mot Rysslands oppositionella, radikala kulturutövare och fria medier har därmed fyllt dubbla syften.

Föremål för uteslutning ur tävlingen Årets glasstrut 2022.

Trots alla tecken på den svarta tuppens diktatoriska ambitioner närdes i väst möjligen en fåvitsk förhoppning om att den interna repressionen och den externa aggressionen – inte minst mot grannländer – istället för vägen mot ett fascistiskt Storryssland utgjorde en bisarr variant av en potemkinkuliss à la Kalle Ankas husvagnssemester i syfte att rikta bort blickarna från hans och oligarkkumpanernas fortsatta plundring av det egna landet. All sådan förhoppning pulveriserades dock i och med invasionen av Ukraina.

Att försöka skyla ett av historiens största ekonomiska brott med ett folkrättsbrott av närmast hitlersk kaliber vore förstås inte bara monumentalt cyniskt utan också direkt korkat. Som megarik superskurk kunde den svarta tuppen ju lätt ha dragit sig tillbaka, på tronpinnen installerat en vodkamarinerad målvakt från plattan på Röda torget och sträckt vidare till ”Londongrad” med ett diamantkantat platinakort på fickan. Windsor Castle som representativ datja, Queen Elizabeth 2 som dito lyxjakt, Big Vlad praktfullt tornande mot Londonhimmeln och så hela premiärligan förstås, rubbet hade kunnat varit hans. Men se nu har det tåget gått.

Det blågula blocket – ett olustspel


För övrigt ”uppmuntrar” jag dig Jimmie Åkesson att återvandra till Skåne. Bidrag till rejäla kängor kan du söka hos Återvandringsverket. Undvik E4:an, det är strängeligen förbjudet att promenera på motorväg. På landsvägarna söderut kan du gnola glatt på Edvard Perssons gamla dänga. Väl hemma är det fritt fram att öppet bejaka den skånska kulturen. Men var inte blygsam, satsa stort med detsamma. En replika i skala 1:1 av Lars Vilks konstverk Nimis i form av en spettekaka borde få dig sysselsatt gott och väl till pensionen, till fromma för vårt kära fosterland.

Tankar kring en vägskylt mellan Storvik och Hofors

Vår mentala färd kan sägas starta vid Gävle slott och Per Bill. Bill är nu inte bara efternamnet på Gävleborgs utmärkta och sympatiska landshövding utan betecknar också den del av en plog som skär igenom åkerstubben. Jag minns från min barndoms somrar på 60-talet, då jag ”hängde” på en bondgård dagarna i ända, att billen och i synnerhet dess spets ofta blev sliten och behövde bytas till en sprillans. Av någon outgrundlig anledning var den nya delen alltid tjusigt lackerad i klara färger, grönt eller blått; efter några få varvs plöjning var lacken förstås ett minne blott. Som vän av ordning och rationalitet har jag förutsatt att ofoget med det bisarra, avslutande lackeringssteget av billar sen länge måste har upphört, en villfarelse som jag brutalt blev tagen ur vid en nyligen företagen resa till Dalarna. Precis här träder nämligen ovan rubricerade vägskylt, informerande om ”Billackering”, in i historien.

Foto: Google Maps.

Jerngympa

Två tärningskast. Du vinner om första kastet ger 6 OCH andra kastet ger 6. I alla andra fall vinner jag, vilket kan uttryckas som: Jag vinner om första kastet ger 6 ICKE-OCH andra kastet ger 6. ICKE-OCH är alltså motsatsen till välbekanta OCH men ändå inte något som vi svennar svänger oss med, men väl logikerna. OCH och ICKE-OCH plus en handfull liknande begrepp kallas logiska operatorer. Av dessa är ICKE-OCH (liksom ICKE-ELLER) särskilt intressant.

Sär här skrev (nästan) Bengt Söderhäll i en tidigare Krumelurika:

ANTINGEN A ELLER B, ropar den självsäkra logikern 1 med stor kraft och övertygelse.
– Då blir följden förmodligen VARKEN A ELLER B, viskar den försiktiga och därmed osäkra logikern 2 och tillägger möjligheteten till A OCH B.

Märkligt nog kan alla tre påståendena i versaler uttryckas enbart med hjälp av operatorn ICKE-OCH:

[ A ICKE-OCH ( A ICKE-OCH B ) ] ICKE-OCH [ B ICKE-OCH ( A ICKE-OCH B ) ], ropar den självsäkra logikern 1 med stor kraft och övertygelse.
– Då blir följden förmodligen [ ( A ICKE-OCH A ) ICKE-OCH ( B ICKE-OCH B ) ] ICKE-OCH [ ( A ICKE-OCH A ) ICKE-OCH ( B ICKE-OCH B ) ], viskar den försiktiga och därmed osäkra logikern 2 och tillägger möjligheteten till ( A ICKE-OCH B ) ICKE-OCH ( A ICKE-OCH B ).

Betydelsen är alltså exakt densamma. Så vackert att jag blir tårögd. Faktum är att alla klassiska operatorer kan definieras med enbart ICKE-OCH alternativt med enbart ICKE-ELLER (se https://sv.wikipedia.org/wiki/Logisk_operator).


Kommentar: Den här texten tänkt som en Krumelurika i Arbetarbladet refuserade vist nog tidningens omdömesgilla kulturredaktör.

Årets rötmånad snart över

Tag sista chansen: kila in på ditt favoritnätkasino och pytsa in den ynka skärva som måhända är kvar av semesterkassan eller köp en lott.

Om plånboken mot all förmodan tillåter är ett väl så gott alternativ att sätta dina sista potatisar på en bunt köp- eller säljoptioner, låt magkänslan avgöra, urk. Vad du än väljer gör du det i trygg förvissning om att du deltar i det vidunderliga marknadsspelet om mer eller mindre slumpmässig förmögenhetsomfördelning.

Är oturen – rötmånad och Guds försyn till trots – lik förbannat framme återstår ändå chansen att hamna i tidningen:


Anmärkning: Ja-ja, rötmånaden är över, jag vet det, men när artikel publicerades på Arbetarbladets kultursida kunde vi ännu njuta av den. Innehållet har till stora delar publicerats tidigare i bloggen, men inte samlat som här,

Blåskimrande grönmålning

Nä dra mig på en pinne, i förra veckans AB debatt läser jag rubriken M tar klimatet på allvar – till skillnad mot majoriteten på en debattartikel signerad Lars Beckman och Pekka Seitola. Kallduschen över Gävle har alltså fått våra lokala moderater att gnugga törnrosasömnen ur ögonen och yrvaket försöka kränga på sig ledartröjan (förutom kamrat Mörtman som förmodligen istället drog täcket över huvudet). Eller kan det vara så att väckelsen snarare gäller ett befarat uppvaknande hos väljarna? I samma vågskål ligger högst sannolikt den nyligen uppdykande förmenta omtanken om träd, fåglar och storslagen natur (av kamrat Elofssons fotogeniala favoritpose att döma befarar jag dock att han fortfarande starkt föredrar att krama sina egna händer). Hur som helst, oavsett drivkraften är det ett steg i rätt riktning. Fast så särskilt långvarigt blir det inte om det utgör en del av Moderaternas favoritdans, baklänges jenka: ett skutt bakåt, ett framåt och tre bakåt.

Gävle-med-omlandsfader William Elofsson (M), handkramare.

I jenka kan det vara knepigt att veta vilket ben man ska stå på. Moderaterna – det nya arbetarpartiet är numera passé. Nu härskar nya vindar och nya spinndoktorer, en ny appropiering tycks ha sett dagens ljus: Moderaterna – det nya miljöpartiet. När så vinden kantrar mot styv babord, är det då läge för Moderaterna – det nya vänsterpartiet att hissa segel? Mja, kanske inte riktigt ändå och Moderaterna – det nya kommunistpartiet vore faktiskt en veritabel högoddsare. Någonstans måste ju gränsen för opportunismen gå även hos M.

I debattartikelns slutkläm deklareras: ”Vi har en politik som på alla nivåer vidtar åtgärder som verkligen gör skillnad utan att den för skull djävlas med varken företag eller hushåll.” Minsann, rena trolleriet. Säg, hur vore det att istället vända på kuttingen, att bedriva en politik som inriktar sig på att göra skillnad för hushåll och företag utan att djävlas med naturen? För trots allt är det naturen som sätter ramarna för det möjliga, naturen som vi är en del och helt beroende av, hur mycket man än må ogilla detta högst besvärande faktum. Se där ett förhållningssätt som alla, oavsett partisympatier, skulle kunna tänkas omfamna, ja med undantag av fullblodsegon typ 60 plus. Men icke. Mänskligheten verkar i sin av Gud Fader själv sanktionerade hybris ha drabbats av ett kollektivt tunnelseende. Som extra lök på laxen är tunneln rökfylld med närmast obefintlig sikt.


Anmärkning: Som framgår är artikeln ett svar på en M-märkt debattartikel som fanns införd i båda Gävletidningarna 26 augusti. Även om alla de moderata namnen kanske inte är kända på riksplanet är de förmodligen lätt utbytbara mot M-politruker i godtycklig kommun. Mitt svar ovan, inskickat 31 augusti under dopnamn, fanns infört i Arbetarbladet 10 september ehuru i en version där redaktören tillåtit sig en lätt ”retuschering”. I Gefle Dagblad har det ännu inte synts till och så lär det förbli. Bild och bildtext har jag lagt till i efterhand.

Äldre äldre äldre äldre äldre äldre äldre

Åt Folkhälsomyndighetens begrepp av typen yngre äldre har det letts i mjugg i stugorna samtidigt som begreppsstrukturen är aningen diffus. Se här ett förslag till Tegnell och co. till båtnad för såväl ökad munterhet som noggrannhet:

Låt oss kalla den nyfödda yngre yngre yngre yngre yngre yngre yngre. Fyll sen på år för år genom att ersätta första yngre räknat från höger med äldre och byta alla bakomliggande äldre mot yngre. För 1-åringen blir det enkelt: yngre yngre yngre yngre yngre yngre äldre.

Kommen till exempelvis 55 år erhålls yngre äldre äldre yngre äldre äldre äldre. Med receptet ovan inser vi raskt att nästa på tur, 56-åringen, på stringent ny-FHM:iska får beteckningen yngre äldre äldre äldre yngre yngre yngre. För den som undrar syftar rubriken på en 127-åring.

Jernis som yngre äldre äldre yngre äldre yngre äldre.

(Som av en händelse är det precis så här datorer räknar, så kallat binärt. Visserligen tillämpar vi här symbolerna 0 och 1 istället för yngre och äldre, men det är ju inget datorn har en minsta susning om.)


Anmärkning: Texten är ett bidrag till Arbetarbladets nya artikelserie ”Krumelurika” där tidningens egna kulturjournalister och fria skribenter när andan faller på formulerar något kort och kärnfullt om precis vad som helst som kan rymmas inom det vida begreppet kultur.

Brynäs, bärs och brölande bockar – plus annat smått och gott

Ansvariga inom Brynäs IF har fått högst välförtjänt kritik för att de lät en spelare anmäld för grovt brott mot sin exsambo spela i kvalet om en plats i SHL (sic!). Någon reaktion har ännu inte kommit från klubben. I DN i dag, med anledning av att spelaren i går blev häktad, skriver Malin Fransson bland annat: SHL-klubbens agerande när en av dess spelare polisanmäldes misstänkt för våldtäkt och misshandel visar att unkna värderingar och machoattityd fortfarande präglar sporten. Liknande omdömen ges i Gävles lokaltidningar: Stisse Åberg: En unken stank av grottmänniskor; Mauritzon: Jag är så trött på män som håller män om ryggen – hur vågar ni chansa, Brynäs? Jag förstår bestörtningen men märkligt ändå är den förvåning som uttrycks. I spelets idé ingår som en central komponent det ultimata uttrycket för en riktig macho: våld, förvisso legitimerat, men likväl våld. Ishockeyns själ är uppblåst av machoattityder som är ingrodda i klubbarnas hela organisation, från omklädningsrum till styrelserum. Hopplöst fall, om du frågar mig. Denna insikt jämte den absurda kommersialiseringen (som jag raljerat över i satiren ”De’ är tuffa grabbar dom som är me’ …”) har fått mig att fullständigt tappa intresset för ishockey sen många år. Den här reklambilden (tidigare återpublicerad i inlägget Arga leken) för SHL inför säsongen 2013/14 säger det mesta:

shl-spelare

Ledningen för SHL duckar lika frenetiskt som Brynäs och lägger allt ansvar på klubben. I dagens Arbetarbladet finns en intervju med hockeyligans vd, Jenny Silfverstrand. Där framgår att hon inte bara duckar utan till och med, dymedelst en formidabel limboteknik, överlåter åt Brynäs att avgöra hur hon ser på situationen, och det inte bara en gång utan två.


Hur ser du på Brynäs agerande?
– Återigen så får jag hänvisa till klubben.

Hur ser du på att Brynäs inte uttalat sig i frågan?
– Återigen, det måste du fråga dem.

Helt jävla fenomenalt, vi pratar världsklass! Jernis ger fem ”kan inte kommentera det enskilda fallet”-emojisar.

Uppdatering 210507: Här är Brynäs svar på det alla vill veta: ”Vi ser så klart allvarligt på anklagelserna”
Uppdatering 210511: Ytterligare en spelare i Brynäs IF är gripen och misstänkt för våldtäkt
Uppdatering 210514: Brynässpelare släppt – inte längre misstänkt för våldtäkt

Var det verkligen bättre förr? När SMHI hade monopol på vädret? Hur urbota trist prognosen än var fanns inget annat att välja på. Så är det tack och lov inte alls i dag, i den fria konkurrensens och valfrihetens namn. Faller inte den ena aktörens prognos dig på läppen står dig tusen andra väderappar åter att söka i efter ditt personliga favoritväder för dagen. Samma elände förr var det förresten med skolan. Dåliga betyg förblev allt som oftast lika usla i avsaknad av dagens fantastiska möjligheter att byta till valfri skola med generösare inställning till elevens individuella behov, till båtnad för nivån på densammes betyg såväl som på utbildningskoncernens vinst och ledningens bonusprogram. Se där, ett skolexempel på en vinn-vinn-situation!

Sensationella rön som gjorts av professor Robert Lind på Gudomliga institutionen vid Kramfors folkhögskola avslöjar att profeten Moses namn egentligen stavas Moose. Vidare konstaterar professor Lind att lille Moose i själva verket hittades i Ångermanälven, till vilket emellertid hävdatecknaren sannolikt inte alls lyckades stava, varför det till nöds fick bli enklare Nilen som han redan kunde.

Egna egennamn

Skollärare John Chronschoughs memoarer är en satirisk roman av August Bondeson som utkom i två delar kring förra sekelskiftet. Huvudpersonen växte upp under enkla förhållanden och förargligast av dem alla var förmodligen efternamnet Persson, ett predikament som turligt nog var fullt möjligt att ta sig ur. Inför folkskollärarexamen byter han helt sonika efternamn till avgjort mer mondäna om än inte helt snarlika Chronschough i akt och mening att skapa sig en social plattform från vilken han bekvämt kan sparka nedåt och slicka uppåt. Så har skett långliga tider och sker än i dag, även om märkvärdiseringen av den egna personen numera snarare tar sig uttryck i fräsigt entreprenöriellt pladder, gärna späckat med haranger på engelska, så kallat corporate bullshit.

Oförtäckt högfärd är dock bara en av många källor till humoristiska namn. Enkla ljudmässiga effekter såsom allitteration, rim och andra upprepningar kan få ett namn att svänga störtskönt. Vi återkommer strax till det med ett glimrande exempel. Associationer genom ljud- och/eller stavningslikhet är en annan källa till munterhet; utan prut får den franske skidskytten Fillon Maillet vackert finna sig i att i vårt hem döpas om till Filet Mignon, bara som exempel. Ordagrann tolkning är ytterligare en, om än ofta sorgligt förbisedd, källa; svenska efternamn bildas som bekant gärna av sammansättning av två som det förefaller fullständigt slumpmässigt valda naturfenomen. Är oturen (eller turen) framme kan det bli ett par av raka motsatser, såsom Bergdal eller Dalberg. Stenkul.

Fiktiva nonsensnamn, alltså namn som ligger i munnen som namn men vilka av skäl som är uppenbara, eller som åtminstone framstår blott vid en flyktig granskning, rimligen inte är det, kan skapa en stark humoristisk effekt. Fast det måste det göras med finess och med tanke på målgruppen. I kulturtidskriften Svenska Mad som med sin sjuka humor präglade min generation förekom dussintalet återkommande nonsensnamn, till exempel Stig-Errol Töntbock som jag i min ungdom tyckte var vansinnigt kul. I dag ställer jag högre krav. Då är Bängroth ur min egen fatabur bättre. Det lider visserligen av samma övertydlighet men uppvisar ändå ett mått av finess och elegans som gör att det kan funka fint i vissa sammanhang. Ett namn som emellertid håller än, med extra allt godkänt, är Göteborgspoeten Gais-Åke Feskeböxa. Denne fine och viktige kulturarbetare uppträdde på 70-talet i varje avsnitt av radioprogrammet Plattetyder som hade mycket gemensamt dna med Svenska Mad, inte bara bildligt utan också via upphovspersonerna.

En annan ständigt återkommande figur i Mad var Ezra Svärd. Det är nu inget riktigt nonsensnamn då någon faktiskt skulle kunna heta så. Hursomhelst tyckte jag då och tycker fortfarande att det är sanslöst roligt, högst oklart varför. Humor kan ibland vara så subtil att den helt enkelt inte låter sig analyseras och kategoriseras. Ursprunget till mitt eget bildskapande går också att finna i Svenska Mad, närmare bestämt i de otaliga fejkannonser som roade mig omåttligt. Förlagorna var och är ju i sig redan till övermåttan sjuka, vilket är himla praktiskt då endast lika del humor återstår att försiktigt vända ner i smeten. Understundom kryddar jag med en referens till Mad, gärna i form av en antydan av Alfred E. Neumans nuna men även Ezra Svärd har vid tillfälle fått låna ut sitt namn.

Ezra Svärds rullande pörte.

Detalj på Ezras rullande pörte.

Ännu ett roande inslag i namnfloran är aptonymer, alltså personnamn som kan förknippas med personernas egenskaper eller yrke. Här finns otaliga exempel i dagens offentlighet med meteorologen Lisa Frost som ett av de mest kända. Det som roar i verkligheten gör det också fiktionen, såsom den i Grönköping verkande hr managementkonsulten Åke Schwung.

En riklig källa till hårt skruvade namn är förstås adelskalendern. Ett exempel är Natt och Dag, adelns svar på bonniga Bergdal. Där finns till och med nonsensnamn, alltså namn som inte finns, egentligen, ja förutom då i adelskalendern, vilket får anses minst sagt häpnadsväckande … hmm … eller ändå inte. Månntro de för ofrälset glasklara skälen till namns olämplighet plötsligt fördunklades i samband med inträdet i den mörka riddarsalen. Eller kan förklaringen vara så enkel som att adelslivet betraktades som en upphöjd sagovärld där de bland pöbeln rådande normativa traditionerna inte gällde? Så här lät det måhända vid frukostbordet hos den medeltida familjen Eriksson som just fått besked om sitt kommande avancemang i samhällshierarkin till lågadel (typ superettan, reds. anm.):

– Hmm, vad ska vi hitta på för ballt namn som absolut ingen annan har?

– Tja, vad sägs om Akterspeghel?

– Men för fan Gurra, tyckte precis att jag sa ballt, rätta mig om jag har fel. Det skulle ju nästan vilken random svenne som helst kunna heta.

– Asså coola ner farsan … … JAA!, nu vet jag, vi ska heta Svinhufvud! Det blir vi helt ensamma om.

– Mmm, garanterat.

Här skulle nyblivna maffiabossar och gängledare kunna låta sig inspireras och ta sig namnet Hesthufvud, både ledigt och sant fosterländskt übersvenskt. Eller Fårskalle, vad det anbelangar. Bland andra lediga ättnamn med det rätta adelsstuket noterar jag överraskande såväl Fågel, Fisk eller Mittemellan som Sten, Sax och Påse. Ett annat, märkligt nog ännu ej upptaget är af Träde, ett veritabelt fynd!

Det hände sig vid den tiden då hemmets tv var av modell tjock och alltjämt i dagligt bruk. Antikrundan stod på tablån, föremålet var en konstvävnad av en högt aktad textilkonstnär. Det fullkomligt glittrade om expertens ögon medans ja’ba’: ”Vilket asläckert namn: Märta Måås-Fjetterström!” Vi pratar kärlek vid första öronfladdret. (Jodå, jag tyckte om vävnaden också men den här kulturkrönikan handlar faktiskt om namn så konstföremålet får stå tillbaka.)

Hur står det till nu för tiden med den fina traditionen humoristiska namn? Jo vars, nationellt skapligt, lokalt över Gävlebukten lysande. Stadens stoltheter, jämte julbocken och Det stora snöfallet, Jan och Maria Berglin håller jag för landets allra främsta nutida kulturbärare i genren. De är förvisso några år yngre än vad jag är, men jag gissar att Berglins fann liknande inspiration i den sjuka humor som i vår ungdom kretsade kring Svenska Mad. Jag tog mig frankt friheten att göra min egen Berglinare som en hommage till konstnärsparet.

Till Berglins.

Avslutningsvis och för att återknyta till rubriken: humor går att finna inte bara i personnamn utan i alla egennamn, inte minst geografiska namn, i synnerhet ortnamn. Mellan Falun och Borlänge ligger Hinsnoret och utanför Kungsör hittar vi Aspesten. Med en smula nyskapande avstavning/betoning erhålls helt andra uttydelser än de förmodat avsedda. Rena magin! Dessutom blir, märk väl, båda namnen tillbörligt pandemianpassade, enkannerligen det senare. Omkastning av stavelser kan ge liknande dråpliga resultat. Från Mads syskontidning Hjälp minns jag särskilt Inälvsdalen, urrk.