Egna egennamn

Skollärare John Chronschoughs memoarer är en satirisk roman av August Bondeson som utkom i två delar kring förra sekelskiftet. Huvudpersonen växte upp under enkla förhållanden och förargligast av dem alla var förmodligen efternamnet Persson, ett predikament som turligt nog var fullt möjligt att ta sig ur. Inför folkskollärarexamen byter han helt sonika efternamn till avgjort mer mondäna om än inte helt snarlika Chronschough i akt och mening att skapa sig en social plattform från vilken han bekvämt kan sparka nedåt och slicka uppåt. Så har skett långliga tider och sker än i dag, även om märkvärdiseringen av den egna personen numera snarare tar sig uttryck i fräsigt entreprenöriellt pladder, gärna späckat med haranger på engelska, så kallat corporate bullshit.

Oförtäckt högfärd är dock bara en av många källor till humoristiska namn. Enkla ljudmässiga effekter såsom allitteration, rim och andra upprepningar kan få ett namn att svänga störtskönt. Vi återkommer strax till det med ett glimrande exempel. Associationer genom ljud- och/eller stavningslikhet är en annan källa till munterhet; utan prut får den franske skidskytten Fillon Maillet vackert finna sig i att i vårt hem döpas om till Filet Mignon, bara som exempel. Ordagrann tolkning är ytterligare en, om än ofta sorgligt förbisedd, källa; svenska efternamn bildas som bekant gärna av sammansättning av två som det förefaller fullständigt slumpmässigt valda naturfenomen. Är oturen (eller turen) framme kan det bli ett par av raka motsatser, såsom Bergdal eller Dalberg. Stenkul.

Fiktiva nonsensnamn, alltså namn som ligger i munnen som namn men vilka av skäl som är uppenbara, eller som åtminstone framstår blott vid en flyktig granskning, rimligen inte är det, kan skapa en stark humoristisk effekt. Fast det måste det göras med finess och med tanke på målgruppen. I kulturtidskriften Svenska Mad som med sin sjuka humor präglade min generation förekom dussintalet återkommande nonsensnamn, till exempel Stig-Errol Töntbock som jag i min ungdom tyckte var vansinnigt kul. I dag ställer jag högre krav. Då är Bängroth ur min egen fatabur bättre. Det lider visserligen av samma övertydlighet men uppvisar ändå ett mått av finess och elegans som gör att det kan funka fint i vissa sammanhang. Ett namn som emellertid håller än, med extra allt godkänt, är Göteborgspoeten Gais-Åke Feskeböxa. Denne fine och viktige kulturarbetare uppträdde på 70-talet i varje avsnitt av radioprogrammet Plattetyder som hade mycket gemensamt dna med Svenska Mad, inte bara bildligt utan också via upphovspersonerna.

En annan ständigt återkommande figur i Mad var Ezra Svärd. Det är nu inget riktigt nonsensnamn då någon faktiskt skulle kunna heta så. Hursomhelst tyckte jag då och tycker fortfarande att det är sanslöst roligt, högst oklart varför. Humor kan ibland vara så subtil att den helt enkelt inte låter sig analyseras och kategoriseras. Ursprunget till mitt eget bildskapande går också att finna i Svenska Mad, närmare bestämt i de otaliga fejkannonser som roade mig omåttligt. Förlagorna var och är ju i sig redan till övermåttan sjuka, vilket är himla praktiskt då endast lika del humor återstår att försiktigt vända ner i smeten. Understundom kryddar jag med en referens till Mad, gärna i form av en antydan av Alfred E. Neumans nuna men även Ezra Svärd har vid tillfälle fått låna ut sitt namn.

Ezra Svärds rullande pörte.

Detalj på Ezras rullande pörte.

Ännu ett roande inslag i namnfloran är aptonymer, alltså personnamn som kan förknippas med personernas egenskaper eller yrke. Här finns otaliga exempel i dagens offentlighet med meteorologen Lisa Frost som ett av de mest kända. Det som roar i verkligheten gör det också fiktionen, såsom den i Grönköping verkande hr managementkonsulten Åke Schwung.

En riklig källa till hårt skruvade namn är förstås adelskalendern. Ett exempel är Natt och Dag, adelns svar på bonniga Bergdal. Där finns till och med nonsensnamn, alltså namn som inte finns, egentligen, ja förutom då i adelskalendern, vilket får anses minst sagt häpnadsväckande … hmm … eller ändå inte. Månntro de för ofrälset glasklara skälen till namns olämplighet plötsligt fördunklades i samband med inträdet i den mörka riddarsalen. Eller kan förklaringen vara så enkel som att adelslivet betraktades som en upphöjd sagovärld där de bland pöbeln rådande normativa traditionerna inte gällde? Så här lät det måhända vid frukostbordet hos den medeltida familjen Eriksson som just fått besked om sitt kommande avancemang i samhällshierarkin till lågadel (typ superettan, reds. anm.):

– Hmm, vad ska vi hitta på för ballt namn som absolut ingen annan har?

– Tja, vad sägs om Akterspeghel?

– Men för fan Gurra, tyckte precis att jag sa ballt, rätta mig om jag har fel. Det skulle ju nästan vilken random svenne som helst kunna heta.

– Asså coola ner farsan … … JAA!, nu vet jag, vi ska heta Svinhufvud! Det blir vi helt ensamma om.

– Mmm, garanterat.

Här skulle nyblivna maffiabossar och gängledare kunna låta sig inspireras och ta sig namnet Hesthufvud, både ledigt och sant fosterländskt übersvenskt. Eller Fårskalle, vad det anbelangar. Bland andra lediga ättnamn med det rätta adelsstuket noterar jag överraskande såväl Fågel, Fisk eller Mittemellan som Sten, Sax och Påse. Ett annat, märkligt nog ännu ej upptaget är af Träde, ett veritabelt fynd!

Det hände sig vid den tiden då hemmets tv var av modell tjock och alltjämt i dagligt bruk. Antikrundan stod på tablån, föremålet var en konstvävnad av en högt aktad textilkonstnär. Det fullkomligt glittrade om expertens ögon medans ja’ba’: ”Vilket asläckert namn: Märta Måås-Fjetterström!” Vi pratar kärlek vid första öronfladdret. (Jodå, jag tyckte om vävnaden också men den här kulturkrönikan handlar faktiskt om namn så konstföremålet får stå tillbaka.)

Hur står det till nu för tiden med den fina traditionen humoristiska namn? Jo vars, nationellt skapligt, lokalt över Gävlebukten lysande. Stadens stoltheter, jämte julbocken och Det stora snöfallet, Jan och Maria Berglin håller jag för landets allra främsta nutida kulturbärare i genren. De är förvisso några år yngre än vad jag är, men jag gissar att Berglins fann liknande inspiration i den sjuka humor som i vår ungdom kretsade kring Svenska Mad. Jag tog mig frankt friheten att göra min egen Berglinare som en hommage till konstnärsparet.

Till Berglins.

Avslutningsvis och för att återknyta till rubriken: humor går att finna inte bara i personnamn utan i alla egennamn, inte minst geografiska namn, i synnerhet ortnamn. Mellan Falun och Borlänge ligger Hinsnoret och utanför Kungsör hittar vi Aspesten. Med en smula nyskapande avstavning/betoning erhålls helt andra uttydelser än de förmodat avsedda. Rena magin! Dessutom blir, märk väl, båda namnen tillbörligt pandemianpassade, enkannerligen det senare. Omkastning av stavelser kan ge liknande dråpliga resultat. Från Mads syskontidning Hjälp minns jag särskilt Inälvsdalen, urrk.

Megaloman Twitterpundare startar eget

Ett bedrägligt lugn har vilat över gård och stuva alltsedan hr forne USamerikanske presidenten tillika Twitterpundaren D. Trump drog sig tillbaka. Såsom torde vara allom bekant avstängdes denne från sitt Twitterkonto i början av året. Uppgifter från en centralt placerad källa (skvallerbytta) göra gällande att hr Trump därefter har befunnit sig å behandlingshem. Efter tvenne vita månader blevo emellertid abstinenssymptomen alltför besvärande, varå han å eget bevåg avbröt chockterapin dymedelst elektroniska spänningar (av hart när samma styrka såsom de vid åska alstrade väderfenomenala spänningarna, reds anm.). Från samma välunderrättade källa erfars att hr Trump därefter startat sin egen mediekanal Tjatter för meddelandeöverföring och åter hemfallit åt sitt grava missbruk. Mängder av sympatisörer och likasinnade som jämväl har gått ner sig i Twitterträsket uppges allaredan hava öppnat konton i den nya mediekanalen.

För den begivne kan sålunda svadan från hr kilolomane (småpåvlige) riksdagsman L. Beckman (M) härstädes (Gävle) numera avnjutas å Tjatter snarare än Twitter. Likaså har i kungliga huvudstaden ett flertal byten till Tjatter förevarit, företrädesvis av herrar, manligt k-nskodad såsom kommunikations- och umgängesformen i fråga ju ändock till övervägande del synes vara. Häribland märks icke minst hr riksdagsman H. Bali (M) ur vilkens småpåvliga skägg olustiga grodor av varierande storlek hoppar i en aldrig sinande ström.

Hrr riksdagsmän Lars Beckman (M) och Hanif Bali (M).
Foto: Riksdagen.

Den lögnhalsade storskarven åter siktad i New York

Ett flertal observationer har gjorts i kvarteren kring tornnästet på Manhattan. Dessutom har från Liberty Island rapporterats en iakttagelse av öns enda fasta invånare, en sedan länge från Frankrike invandrad mademoiselle. Hon uppges trots den traumatiska händelsen må förhållandevis väl, detta efter ett rådigt ingripande av en yngre kvinna.

 

 

 

 

 

Lucka 30

Och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?

En dussinfigur!

Titta på Kalle, titta på Kalle, han fick hål i sin skalle. Närmare bestämt på dagen för 302 år sedan dymedelst pickadoll. Den därpå följande, förödmjukande freden utgjorde slutet på stormaktstiden för ärans och hjältarnas välde. Än i dag är som bekant skjutvapen en mäkta populär, avdagatagande manick som rönt en exploderande renässans på senare år. Kalle Kula är ingalunda heller ensam bland potentater att genom historien möta samma öde. Exempelvis har flera kungar av nordligaste Amerika blivit skjutna mitt itu, såsom den USamerikanska seden för övrigt bjuder.

Se den avmätta minen, se den pompösa posen, åh vilket majestät! Visst är det ruggigt lik dagens megalomana och ytterst motvilligt abdikerande hövding över där? Fast dynastin Trump härstammar nu inte från en nordamerikansk indianstam utan invandrade från Rheinland-Pfalz, Tyskland, ehuru under det betydligt sexigare namnet Drumpf, vilket alltså farfadern begåvades med när han slog upp sina ljusblå under sent 1800-tal. Ännu halvannat sekel tillbaka, nådens år 1714, bröt Kalle upp från sin sexåriga spavistelse i norra Osmanien för att till häst bege sig hem till Svedala. I full karriär styrdes kosan mot Stralsund via Wien och genom bland annat just Rheinland-Pfalz. Hmm, minsann … månne ligger här en hund begraven (nudge-nudge)?

Jo alltså trots det vilda tempot tog ritten hela två veckor, så för en viril herre i sina bästa år hann det förstås rinna till x antal gånger. Jaha, så Kalle Kula trånade efter ynglingar? Tja, det må väl vara hänt, fast det ena utesluter ju inte det andra, eller hur? Såsom anstår en kung tog han väl helt enkelt vad han behagade, givet det förhandenvarande utbudet. Lite ac-dc så där (nudge-nudge).

Betänk också att patriark Drumpf inte kom från vilken gemen pfalzisk ort som helst utan Kallstadt, som givetvis har fått sitt namn till hyllning av vår hjältekonung. Nu pratar vi hel hundkyrkogård. Min hypotes försvagas på intet vis, snarare tvärtom, av att lille Donalds pappa Fred istället envetet hävdade att släkten kom från Sverige, närmare bestämt Karlstad av alla ställen. Därav går också att konstatera att lögnen, kvittrad eller inte, går i arv.


Runan finns också publicerad i dagens nummer av Arbetarbladet.

”Tänk så mycket sugar det finns i USA” – en triptyk, del 1

Verk 1: ”Det suger in the morning”

För yngre läsare kan jag upplysa om att titlarna är baserade på textrader från en på tidigt 60-tal grasserande landsplåga om en landsplåga.

En enklare, ren textvariant:

Del 2 och 3 publiceras inom kort.

Toppsnäcka

Från södra Öland rapporterar kulturorganet Alvarsamt att  observationer av vinbergssnäcka gjorts på cykelleden i Albrunna. Från Jernis egen Ölandskorrespondent har därefter en sensationell uppgift inkommit om ytterligare en observation, fast den här gången av vinbergssnäckans artfrände, den ytterst sällsynta krusbergssnäckan:

Krusbergssnäcka. Foto: Staffan Lagerström.

Vidare erfar Jernis blogg att Alvarsamts dynamiske chefredaktör Sune Flisa är fullkomligt eld och lågor över fyndet och har kontaktat sin gode vän David Attenborough som uppges landa på Kalmar flygplats senare ikväll.


Andra rara fynd i vår herres hage har rapporterats här på bloggen i inläggen Naturbegåvning och Kryssningsrobotar invaderar Stockholm.

Jernis alter ego på gammelmedia

Jag läser i dagens nummer av Arbetarbladet:

Texten är ganska suddig. För tydligare läsning finns bilden också uppdelad i fyra filer, ett, två, tre och fyra. Eftersom spalterna i tidningen går uppifrån och ner på uppslaget måste du vid spaltvis läsning växla mellan de olika filerna, först mellan första och andra filen, sen mellan tredje och fjärde. Lättast för läsningen är att skriva ut filerna.

För den som har nätprenumeration på Mittmedia är det allra smidigast att klicka fram nätversionen som dessutom har några ytterligare illustrationer som inte fick plats i tidningen.


”Kina vill att jag förlorar”, trumpetar Trump enligt svt. ”Viruset kommer från labb i Kina”, truddiluttar han vidare enligt tv4. Hur tänkte han då? Det faller naturligtvis på sin egen orimlighet, ja inte att kineserna vill få bort honom, för vem vill inte det, herregud? Men konspirationsteorin, för om så vore hade viruset givetvis varit designat för att ta kål på just Trump, ”en målsökande biologisk missil”, det fattar ju en femteklassare.